Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska säga ja, sen delge min 1:189 risk, se deras bekymrade miner och själv bli ledsen och förklara hur jag resonerar. ALDRIG! Jag har börjat bli så irriterad på folk. Först denna fråga "ska ni inte ha barn snart"?

Jo, så jävla gärna, kan du fixa det?!

Och nu detta? Vad får folk att helt avsakna taktkänsla?

Grrrrr

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne i mig, vårt barn, är en större glädje än sorgen över att vårt barn kanske inte föds som de flesta andra. Om vårt barn är handikappat så är det fortfarande vårt barn. Hade det varit ökad risk för T13 eller T18 hade vi kanske gått vidare med fostervattensprov då det är nästan omöjligt att leva med de kromosonfelen. Downs syndrom kommer vara jobbigt men det finns så många fler handikapp som är betydligt värre än Downs och som man inte kan ta några tester för. Det värsta som kunde hända mig är att jag tar ett fvp och det går fel, att jag orsakar missfall på ett fullt friskt foster och sumpar min kanske enda chans till ett barn. Jag tror bara det är att vänja sig vid oron som man nog kommer med att man får barn, oron över första cykelturen på egen hand, badhuset utan någon vuxen, första discot, resan ja allt det där som man aldrig kan skydda sina barn mot.

Vi har kommit fram till att vi får vad vi får helt enkelt.

Jag tror nog man ska tänka sig om varför man tar KUBtestet. När jag nu vet att jag inte går vidare med ett fvp trots att vi är i högrisk kategorin så skulle vi kanske inte ha gjort KUBtestet. Man tror man ska gå dit och se en sprattlande baby och få de där bra resultaten. Om man då inte får det, har man tänk igenom innan vad man gör då? Jag tror det är smart att fundera på det innan man bestämmer sig för att gå dit.

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är svårt att förklara för någon som inte blivit van vid att måla fan på väggen.

Igår gjorde vi KUBtestet. Allt kändes bra och det var helt underbart att se den lilla krabaten studsa och röra på dig där inne. När nackspalten mätte som den skulle och hjärtat slog andades jag ut. När barnmorskan sen rapporterar att den statistik hon får ut visar på förhöjd risk för Downs så kunde jag knappt tro att jag hört rätt! Fan satt fastsmetad på väggen igen.Hur många gånger ska man behöva bli ledsen? Hur många gånger ska man vara den där procenten som får alla de dåliga resultaten.

Vi fick ett värde på 1:189.

Vi kunde inte på en gång säga att vi ville gå vidare med fostervattensprov och de risker som det innebär. Vi funderade igårkväll och vi funderade idag och vi kommer säker fortsätta tänka ett tag. Med en riskpå 1:100 för missfall med ett fvp så är den risken ju nästan dubbelt så hög som att vi skulle få ett barn med Downs. Tänk om vi tar testet och allt visar sig vara bra och vi får ett missfall. Tänk om det här var vår enda chans till graviditet och så sumpar vi den för att vi tvunget ska göra ett fvp. Jag har hela tiden känt att de lutar mot att vi får leva i ovisshet till den 25 maj när det är beräknad förlossning. Det här var ett riktigt tungt besked och hur jag än vänder mig så fins det argument för och emot att testavidare.  Med den "otur" vi har känns det ju inte omöjligt att jag skulle vara en av de 189 som får ett barn med kromosonfel.

Någon som varit i samma situation? Om någon vill dela med sig av sina tankar hade jag blivit jätteglad.

En

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mage men efter att ga sett hjärtat ökade det ansvar som jag känner enormt.

Jag har mina första tentor om en vecka och jag pluggar som en galning. Det är riktigt, riktigt svårt, det är så mycket matematik jag glömt på de här 6 åren sen min kandidat. Jag är glad för att jag är den jag är idag för mitt jag för sen år sen hade aldrig slitit som jag gör nu. Hoppas verkligen att det ska ge resultat. När det är känns extremt tungt försöker jag tänka på sparven därinne och att jag gör det för honom/ henne. För att jag ska bli en lyckligare person och en mamma som man kan vara stolt över. En bra förebild helt enkelt.

Jag tänker en del på det idiotiska i att jag inte kommer kunna få någon föräldrapenning pga att jag jobbat i Danmark. Hade jag jobbat i Sverige hade det inte vait några problem alls. Så visst oroar jag mig lite. Jag är ju student nu utan att möjlighet att spara och för barnets och min egen skull måste jag vara hemma i 3-4 månader innan jag skaffar ett nytt jobb. Jag sökte ett stipendie som gav utdelning på 6500. Yes tänkte jag! Det får sparas till babygrejor!

Men det är egentligen ingenting att oroa sig förmycket över. Ingen kommer ju låta oss svälta.

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit.

I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om. Det som kändes att det mest på riktigt var när min sambos pappa torkade sig diskret i ögonvrån av glädje. Fast det ökar min rädsla. Om det är fler än vi som är glada för vår skull, så det kommer vara mer än vi som blir ledsna om det går åt skogen. Av någon anledning känns det hela ännu sorgligare när man vet att fler än bara jag och min sambo kommer bli drabbade.

Jag skrive rinte så mycket längre. Jag vill inte göra min rädsla större som jag gjorde med min sorg tidigare. Jag vill nog heller inte prata så mycket om min graviditet, inte än. Fast jag läser fortfarande då och då på era bloggar. Ni som väntar på barn från annat land, ni som kämpar med ivf, ni som lyckats med IVF och väntar på att barnet ska födas. Jag håller tummarna för er alla!

Hur känner jag mig? Inget alls samtidigt som jag känner mig alldeles för stor för mina kläder. Jag går alltid upp av hormonbehandlingen innan en IVF och försöker sen gå ner de kilona. Nu efter att jag plussat vågar jag ju inte "banta" och träna gjorde jag inte innan så att sätta igång som en dåre på gymmet nu känns ju bara idiotiskt. Så jag får gå och känna mig obekväm i mina kläder. Jag ska ju inte ha gått upp något redan pga graviditeten, de säger ju att det ev kan börja synas lite i v 12 och det är 5 veckor dit så hur ska det här gå.... Hoppas kläderna passar ett tag till!

Vi har bestämt att i helgen så berättar vi får våra närmsta familjer. V 7 är väldigt tidigt att berätta men händer något kommer vi iaf tala om det för dem. Det ska bli roligt att se deras reaktioner   bara positva hoppas jag!

I övrigt känns det fortfarande helt overkligt att jag är gravid. Iom att jag är student igen är jag så långt ifrån vuxenlivet och gravida arbetskollegor så att jag skulle vara gravid känns nästan konstigt (men bra konstigt).

Jag har haft lite molvärk i magen idag och varit svullen, brösten gör ont och de verkar också vilja komma ut ur kläderna, känner mig som en stoppad korv....

Jag är egentligen ganska nöjd med de små symptom jag har. Illamående hade gjort det svårt för mig i och med att jag pluggar och inte direkt kan sjukanmäla mig, men jag känner samtidigt något så man inte blir orolig att embryot därinne gett upp.

Jag funderar på om jag vill skriva graviddagbok, någon som har tips på någon bra?

Kom precis hem, gjorde mig ett mellanmål och slog mig ner framför tvn. På svt är det givetvis en serie om barnlösa... jag vill slå av men något håller mig kvar. Jag vill inte tänka på att jag hur lätt min graviditet kan förvandlas till hemskt, sorgligt blod. Jag har ännu inget barn och jag känner mig inte speciellt annorlunda än jag gjorde under ruvningen. Innan kliniken har konstaterat att där är någon därinne så vågar jag inte tro fullt ut att jag faktikt är gravid.

I söndags tog jag den sista progestronvagiatoren. Nu går jag som på nålar och väntar på att få min mens. Snälla, underbara, vackra du, var stark och håll dig kvar!

Det har fortfarande inte sjunkit in att jag skulle vara gravid och jag vågar fortfarande inte tro på det, det känns nästan som att jag låtsas och vilken sekund som helst förväntar jag mig bli väckt från denna dagdröm.

Igår var första festen utan att ha berättat för någon och som nykter festprisse. Ingen prisse alls faktiskt. En person trodde jag var gravid fastän jag sa att jag skulle plugga idag och därför ville hålla mig lugnt. Vad säger man egentligen? Jag vill ju inte förneka min graviditet och mitt barn, men detta efterlängtade tillstånd kan så snabbt bli tagit ifrån mig. Så jag säger inget.

Nu längtar jag efter att dessa först 12 veckorna ska rusa iväg. Så jag kan våga tro att det ska fungera och få dela min lycka med resten av världen. Så tills vidare är det bara jag, min sambo och ni som vet.