Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska säga ja, sen delge min 1:189 risk, se deras bekymrade miner och själv bli ledsen och förklara hur jag resonerar. ALDRIG! Jag har börjat bli så irriterad på folk. Först denna fråga "ska ni inte ha barn snart"?

Jo, så jävla gärna, kan du fixa det?!

Och nu detta? Vad får folk att helt avsakna taktkänsla?

Grrrrr

 

Miss S

8 januari 2012 16:54

Vi resonerade lite som ni, innan vi gjorde KUB. Dvs att om risken för DS var högre, så skulle vi acceptera det och se vad som kom ut. Men om riskerna var på T13 och T18, så skulle vi gå vidare med fvp, eftersom de kromosomfelen är så otroligt grava och barnet knappt har en chans att överleva.
Jag tycker ni gör helt rätt i att avstå fvp.
Kram

http://baby-langtan.bloggplatsen.se

attfakallasigmamma

8 januari 2012 18:32

Hej! Tack för kommentaren, alltid skönt att höra hur andra resonerat. Nu har det gått så lång tid sen testet att jag nästan "glömt" min panik. Som du ser skriver jag inte här så mycket längre, mitt behov att skrika ut min sorg har försvunnit med det positiva beskedet och en graviditetsblogg är inget som direkt intesserar mig, fast jag kanske ändrar mig :)
Det borde väl vara dags för dig snart att hälsa din lille välkommen? =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...

Hur känner jag mig? Inget alls samtidigt som jag känner mig alldeles för stor för mina kläder. Jag går alltid upp av hormonbehandlingen innan en IVF och försöker sen gå ner de kilona. Nu efter att jag plussat vågar jag ju inte "banta" och träna gjord...