Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne i mig, vårt barn, är en större glädje än sorgen över att vårt barn kanske inte föds som de flesta andra. Om vårt barn är handikappat så är det fortfarande vårt barn. Hade det varit ökad risk för T13 eller T18 hade vi kanske gått vidare med fostervattensprov då det är nästan omöjligt att leva med de kromosonfelen. Downs syndrom kommer vara jobbigt men det finns så många fler handikapp som är betydligt värre än Downs och som man inte kan ta några tester för. Det värsta som kunde hända mig är att jag tar ett fvp och det går fel, att jag orsakar missfall på ett fullt friskt foster och sumpar min kanske enda chans till ett barn. Jag tror bara det är att vänja sig vid oron som man nog kommer med att man får barn, oron över första cykelturen på egen hand, badhuset utan någon vuxen, första discot, resan ja allt det där som man aldrig kan skydda sina barn mot.

Vi har kommit fram till att vi får vad vi får helt enkelt.

Jag tror nog man ska tänka sig om varför man tar KUBtestet. När jag nu vet att jag inte går vidare med ett fvp trots att vi är i högrisk kategorin så skulle vi kanske inte ha gjort KUBtestet. Man tror man ska gå dit och se en sprattlande baby och få de där bra resultaten. Om man då inte får det, har man tänk igenom innan vad man gör då? Jag tror det är smart att fundera på det innan man bestämmer sig för att gå dit.

 

Hedda

23 november 2011 14:27

Tack för din kommentar på min blogg! Ja, du är också i en svår valsituation och när jag läser vad du skriver, så slås jag av att det låter helt rätt och riktigt. Var och en gör sina val, men det är viktigt att man själv vet varför tror jag. Jag hoppas att du ska hitta något sätt att hantera tiden av ovisshet. Och vad ni än får, jag tror det blir bra, ni hittar er tillvaro då också.

Jag har varit gravid en gång, men valde bort KUB-testet. I samband med det var jag lite irriterad på att mv inte tydligare berättade om vad det egentligen innebär och vilka val man ställs inför. Jag som redan var inställd på att drabbas av allt, ville inte veta. En vetskap om ds skulle ändå inte få mig att ta bort barnet. Nu fick jag ju missfall sedan ändå, men jag tycker fortfarande att mitt beslut var rätt för just mig.

Hmm, nu fick du mig att tänka vidare på mitt eget problem. :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

K

28 november 2011 13:45

Jag förstår absolut vad du menar. Jag vet redan att om jag blir med barn någon dag, så kommer jag göra KUB-test trots att jag bara är 26 (just nu, då) och egentligen inte är riskzonen. Får vi ett dåligt resultat kommer vi ta bort barnet. Jag vet att det är lätt att säga innan men eftersom jag och min man hela tiden lever med vetskapen att ett framtida barn kan ha en helt annan sjukdom har vi alltid pratat om det. Vi vill ha ett friskt barn. (vad hemsk jag känner mig när jag skriver det. egoistisk.)

http://ivantanpadej.blogg.se

attfakallasigmamma

28 november 2011 17:45

Ja, det är ett svårt beslut. Jag tycker det är bra att man bestämt sig innan man går och gör ett KUBtest varför man gör det och det verkar ni ha gjort. Vi har inga sjukdomar i släkten eller några indikationer på att något skulle kunna vara mer fel på detta barnet än någon annans barn, förutom då att vi fick en förhöjd risk för Downs. När där är så mycket som kan gå fel under ett havandeskap och en förlossning känns inte Downs som det värsta som kan hända. När jag då måste riskera min eventuellt enda chans till ett barn genom att genomgå ett fvp för att få ett säkert svar på riskbedömningen och risken för missfall är högre än att barnet ska ha Downs så väljer jag at avstå grundat den anledningen. Vi har dock fortfarande inte genomgått det stora UL i vecka 18 och skulle de där hitta något som verkar vara seriöst fel på barnet så är det en helt annan diskussion och då kan det vara att vi gör ett fvp. Varje person har sin gräns för när "felet" känns för allvarligt och vet man med sig att det föreligger en genetisk risk så ska man självklart testa om det känns bäst! För min del vet jag ivf att Downs inte är ett handikapp nog för att jag ska våga riskera livet på mitt barn.
Lycka till på äggplocket! =)
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...

Hur känner jag mig? Inget alls samtidigt som jag känner mig alldeles för stor för mina kläder. Jag går alltid upp av hormonbehandlingen innan en IVF och försöker sen gå ner de kilona. Nu efter att jag plussat vågar jag ju inte "banta" och träna gjord...