Min mens är 1-2 dagar "sen". Jag brukar alltid följa ett 27 dagars mönster, över de senaste två åren har där varit ett fåtal undantag från regeln. När vi har behandlat såklart och kanske två gånger under en vanlig period. Denna månad verkar jag avvika och skulle fått mens för två dagar sen men do not worry! Den är på väg. Det känns i kroppen och har fått flytningar som indikerar att jag inte alls kommer ha något at hurra för. Fast det är irriterande, trots att man vet att det ALDRIG fungerar så kan man ju inte låta bli att hoppas lite när ens mens blir en smula sen. Fast det gick ju över imorse när jag började få alla indikationer på att jag skulle få mens precis som vanligt och nu känner jag mig lite nere.

Så det lutar åt att jag kommer börja med sprutorna imorgon och behandling 3 sätter igång... vet inte hur jag känner inför det. Nästan lite likgiltig men det är nog bara just nu.

Vet inte heller om jag kommer skriva om behandling 3 här, har inte bestämt mig för om bloggen får mig att må bättre eller sämre.

Någonstans hade jag väl "hoppats" att barnlöshet skulle komma fram i ljuset genom Viktoria och Daniel skulle sälla sig till denna sorgliga skara. Det tog ju ganska lång tid sen bröllopet förra året... Men nej. Fast självklart kan man inte gå och tänka så. Det vore ju verkligen gement. fast jag gör det iallafall! Snyft. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13483547.ab

För det är faktiskt så jag känner. Inget pirr, ingen längtan, inget hopp. Bara en övertygelse om att det inte kommer lyckas den här gången heller. Kliniken har semesterstängt med bara torsdagar öppna för telefontid. Så förra veckan ringde vi för att få det nya schemat. Givetvis har de inte skickat det och jag måste ha det innan helgen. Min sambo ringde till dem idag- fortfarande semester stängt. Så vårt hopp står till att de svarar imorgon så att vi kan köra dit själva och hämta det avgörande pappret. Det är så typiskt. Förra gången fick vi också jaga kliniken för att få vårt schema.

Så snart är det dags igen för sprutor, sorg, hopp, tunga tankar. Jag längtar inte.

Misslyckas detta försöket också blir det att ställa sig i kö hos det offentliga. I november uppfyller vi kraven. Då har det gått 2 år sen vi började försöka. Tänk vad tiden går snabbt när man är ledsen också....

Oj vad jag skriver nu. Plötsligt kom det massa som jag ville skriva om.

Tror jag har glömt att skriva om att mitt kompisgäng drabbats av babyshower trenden som vi helt i onödan tagit till oss från staterna. Lite halloween firande i all ära men babyshower?! Jag tycker det är ett jäkla trams ivf.

Detta blir min 3e babyshower, dvs 3e väninnan ska få barn.

Vad det går ut på är följande;

Havande kvinna överaskas och blir inbjuden till vad hon tror är en vanlig träff. Där står alla tjejkompisarna på lur och skriker; Överraskning! Eller annat av samma slag.

Sen följer det presenter och lekar; gissa måttet på magen, vilket datum kommer barnet födas, hur lång kommer babyn vara. En jäkla massa ointelligenta dumheter med andra ord!

Som jag inte vill vara med!! Men det får jag ju, har tom erbjudit att vi kan vara hemma hos mig. Aldrig i livet att ett gäng killar hade fått för sig att spendera en eftermiddag med puttinutt lekar och annat trams.

Går inte det här med Amerika influensen liiite väl långt ibland?

Jag har varit extremt dålig på att blogga sen innan min semester. Som jag skrev i mitt senaste inlägg så har jag inte haft något behov av att skriva, jag har upplevt att jag kännt mig mer ledsen av att läsa om de olika öden som jag delar med så många människor. Jag var rädd att bloggen skulle stjälpa istället för att hjälpa. Så jag har inte skrivit. Jag har känt mig stark. Jag har känt mig glad. Jag trodde jag hade överlevt.

Igår kom det ett telefonsamtal. Från en allvarsam och lite ledsen tjejkompis. Hon sa att hon var tvungen att berätta en sak. Min tjejkompis har en dotter på 1,5 år och som precis börjat inskolning på förskola. Nästa vecka är min väninna tillbaks heltid på sitt jobb. Som jag fått intryck av att hon längtat lite grann till. Lite småsnyftande säger hon att hon är gravid. Att det inte var planerat. Sen säger hon att hon tycker det känns jobbigt att hon fick ett till utan att egentligen vara redo när jag inte får några alls. Så hon tackade för det lilla livet även om det kom jäkligt olägligt. Jag blev nästan lite förfärad över hennes tanke. Lilla gumman sa jag, det är ju som att man ska ha dåligt samvete för att man är frisk när någon man bryr sig om är sjuk! Det kan man inte ha, man måste glädjas åt allt som fungerar! Självklart är jag glad för er skull, det kommer ordna sig med allt det andra. Plus sa jag så tycker jag inte det känns jobbigare om du har ett barn eller fem- och det är faktiskt sant! Detta sa jag dock inte; damage is already done i relation till hur jag mår när jag träffar deras lilla familj, känslan är densamma oavsett mängden barn.

Fastän att jag skulle ha jublat av lycka om jag blev oplanerat gravid så förstår jag att hon tycker det känns tungt. Nu när hon kommer tillbaks till jobbet som inte är ett jättestort företag och ganska nystartat där hennes chef gett henne något av en möjlighet efter mammaledigheten så måste hon säga att om 7 månader så är det dags igen. Jag vet att hon velat visa framfötterna och nu blir det inte så. De köpte ett hus i somras och som relativt ny bostadsrättsägare vet jag hur dyrt det kan vara. Att fortsätta 1,5 år till på begränsad inkomst är säkert också ganska tufft. Men hur kan man låte bli att bli rörd i hela själen av en vän som gråter över att jag inte kan få det hon har??

Jag vet inte varför men jag valde att inte skriva några inlägg under semestern och jag vet inte om det är semstern eller att jag inte haft möjlighet att gräva ner mig i min egen eller någon annans olycka genom att blogga eller läsa någon annans blogg som gjort att jag känner mig jäkligt frisk, stark och sund i psyket. Jag har knappt tänkt på barn under semestern.

Jag var på stan med min ytters höggravida tjejkompis i lördags. Vi kollade på babykläder till nyfödda då hon har ca 4 veckor kvar till födseln och kände mig egentligen mest bara ointresserad. Om den här känslan bara kan få stanna kvar, gör den det så kan jag nog leva ganska lycklig i mitt eget sällskap med eller utan barn!