Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne i mig, vårt barn, är en större glädje än sorgen över att vårt barn kanske inte föds som de flesta andra. Om vårt barn är handikappat så är det fortfarande vårt barn. Hade det varit ökad risk för T13 eller T18 hade vi kanske gått vidare med fostervattensprov då det är nästan omöjligt att leva med de kromosonfelen. Downs syndrom kommer vara jobbigt men det finns så många fler handikapp som är betydligt värre än Downs och som man inte kan ta några tester för. Det värsta som kunde hända mig är att jag tar ett fvp och det går fel, att jag orsakar missfall på ett fullt friskt foster och sumpar min kanske enda chans till ett barn. Jag tror bara det är att vänja sig vid oron som man nog kommer med att man får barn, oron över första cykelturen på egen hand, badhuset utan någon vuxen, första discot, resan ja allt det där som man aldrig kan skydda sina barn mot.

Vi har kommit fram till att vi får vad vi får helt enkelt.

Jag tror nog man ska tänka sig om varför man tar KUBtestet. När jag nu vet att jag inte går vidare med ett fvp trots att vi är i högrisk kategorin så skulle vi kanske inte ha gjort KUBtestet. Man tror man ska gå dit och se en sprattlande baby och få de där bra resultaten. Om man då inte får det, har man tänk igenom innan vad man gör då? Jag tror det är smart att fundera på det innan man bestämmer sig för att gå dit.

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är svårt att förklara för någon som inte blivit van vid att måla fan på väggen.

Igår gjorde vi KUBtestet. Allt kändes bra och det var helt underbart att se den lilla krabaten studsa och röra på dig där inne. När nackspalten mätte som den skulle och hjärtat slog andades jag ut. När barnmorskan sen rapporterar att den statistik hon får ut visar på förhöjd risk för Downs så kunde jag knappt tro att jag hört rätt! Fan satt fastsmetad på väggen igen.Hur många gånger ska man behöva bli ledsen? Hur många gånger ska man vara den där procenten som får alla de dåliga resultaten.

Vi fick ett värde på 1:189.

Vi kunde inte på en gång säga att vi ville gå vidare med fostervattensprov och de risker som det innebär. Vi funderade igårkväll och vi funderade idag och vi kommer säker fortsätta tänka ett tag. Med en riskpå 1:100 för missfall med ett fvp så är den risken ju nästan dubbelt så hög som att vi skulle få ett barn med Downs. Tänk om vi tar testet och allt visar sig vara bra och vi får ett missfall. Tänk om det här var vår enda chans till graviditet och så sumpar vi den för att vi tvunget ska göra ett fvp. Jag har hela tiden känt att de lutar mot att vi får leva i ovisshet till den 25 maj när det är beräknad förlossning. Det här var ett riktigt tungt besked och hur jag än vänder mig så fins det argument för och emot att testavidare.  Med den "otur" vi har känns det ju inte omöjligt att jag skulle vara en av de 189 som får ett barn med kromosonfel.

Någon som varit i samma situation? Om någon vill dela med sig av sina tankar hade jag blivit jätteglad.

En