Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mage men efter att ga sett hjärtat ökade det ansvar som jag känner enormt.

Jag har mina första tentor om en vecka och jag pluggar som en galning. Det är riktigt, riktigt svårt, det är så mycket matematik jag glömt på de här 6 åren sen min kandidat. Jag är glad för att jag är den jag är idag för mitt jag för sen år sen hade aldrig slitit som jag gör nu. Hoppas verkligen att det ska ge resultat. När det är känns extremt tungt försöker jag tänka på sparven därinne och att jag gör det för honom/ henne. För att jag ska bli en lyckligare person och en mamma som man kan vara stolt över. En bra förebild helt enkelt.

Jag tänker en del på det idiotiska i att jag inte kommer kunna få någon föräldrapenning pga att jag jobbat i Danmark. Hade jag jobbat i Sverige hade det inte vait några problem alls. Så visst oroar jag mig lite. Jag är ju student nu utan att möjlighet att spara och för barnets och min egen skull måste jag vara hemma i 3-4 månader innan jag skaffar ett nytt jobb. Jag sökte ett stipendie som gav utdelning på 6500. Yes tänkte jag! Det får sparas till babygrejor!

Men det är egentligen ingenting att oroa sig förmycket över. Ingen kommer ju låta oss svälta.

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit.

I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om. Det som kändes att det mest på riktigt var när min sambos pappa torkade sig diskret i ögonvrån av glädje. Fast det ökar min rädsla. Om det är fler än vi som är glada för vår skull, så det kommer vara mer än vi som blir ledsna om det går åt skogen. Av någon anledning känns det hela ännu sorgligare när man vet att fler än bara jag och min sambo kommer bli drabbade.

Jag skrive rinte så mycket längre. Jag vill inte göra min rädsla större som jag gjorde med min sorg tidigare. Jag vill nog heller inte prata så mycket om min graviditet, inte än. Fast jag läser fortfarande då och då på era bloggar. Ni som väntar på barn från annat land, ni som kämpar med ivf, ni som lyckats med IVF och väntar på att barnet ska födas. Jag håller tummarna för er alla!

Hur känner jag mig? Inget alls samtidigt som jag känner mig alldeles för stor för mina kläder. Jag går alltid upp av hormonbehandlingen innan en IVF och försöker sen gå ner de kilona. Nu efter att jag plussat vågar jag ju inte "banta" och träna gjorde jag inte innan så att sätta igång som en dåre på gymmet nu känns ju bara idiotiskt. Så jag får gå och känna mig obekväm i mina kläder. Jag ska ju inte ha gått upp något redan pga graviditeten, de säger ju att det ev kan börja synas lite i v 12 och det är 5 veckor dit så hur ska det här gå.... Hoppas kläderna passar ett tag till!

Vi har bestämt att i helgen så berättar vi får våra närmsta familjer. V 7 är väldigt tidigt att berätta men händer något kommer vi iaf tala om det för dem. Det ska bli roligt att se deras reaktioner   bara positva hoppas jag!

I övrigt känns det fortfarande helt overkligt att jag är gravid. Iom att jag är student igen är jag så långt ifrån vuxenlivet och gravida arbetskollegor så att jag skulle vara gravid känns nästan konstigt (men bra konstigt).

Jag har haft lite molvärk i magen idag och varit svullen, brösten gör ont och de verkar också vilja komma ut ur kläderna, känner mig som en stoppad korv....

Jag är egentligen ganska nöjd med de små symptom jag har. Illamående hade gjort det svårt för mig i och med att jag pluggar och inte direkt kan sjukanmäla mig, men jag känner samtidigt något så man inte blir orolig att embryot därinne gett upp.

Jag funderar på om jag vill skriva graviddagbok, någon som har tips på någon bra?