Måndag och jobb igen. Jag var så jäkla trött idag att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Jag gick och la mig redan kl 22.30och var uppe 6.45 så brist på sömn borde det inte vara. Det är kanske den mentala stressen och läkningsarbetet i magen som tar ut sin rätt.

Magen börjar kännas mycket bättre nu. Dvs det känns inte längre som jag svalt ett nystan gjort av taggtråd och att jag kan gå mer eller mindre normalt. Uppblåsheten hänger dock i men det kan jag leva med nu när jag slipper mycket av smärtan.

Igår var jag på en härlig söndagsutflykt i det skånska Mölle. På en liten gräsplätt precis innan stenstranden tog sin början dukade vi upp vår picknick. Vi festade på grillad kyckling, oliver, chorizo, mozzarella med tomat, potatissallad och färsk baguette. Att unna sigatt få vara bland vacker natur, med god mat och någon som man bryr sig om utan att det finns någon egentlig anledning, det är lyx för mig.

Medans M skuttade runt på klipporna som en annan gasell låg jag i solen och njöt en deckare med min arma mage.

Någon som har bra tips på utflyktsmål i Skåne? Jag älskar söndagsutflykter.

Jag har laddad upp några bilder här från utflykten.

Nu är jag hemma från kliniken och pga att min kära sambo bad mig sitta stilla en stund innan jag fortsätter fara runt som jag brukar tar jag tillfället i akt och gör dagens inlägg.

Som jag skrev innan har inte vår klinik som praxis att ringa dagen efter uttag och berätta hur det har gått. Så jag har gått lite på nålar för även om vi fick ut 18 ägg så betyder ju inte det att några har blivit befruktade.

Så idag blev det glädjebesked. 11 stycken hade blivit befruktade och 7 

 var av så bra kvalitet att de kunde sparas för frysen! Gud vad glad jag blev. Förra gången fick vi inga till frysen så 7 stycken känns helt galet. Jag blev nästan mer glad för de 7 till frysen än det som vi fick tillbaks. Kanske det känns det mer konkret, som ett bevis för att kvaliteten är bättre denna gången.

Men nu ska jag lugna ner mig. Detta betyder egentligen ingenting. Det kan gå precis lika mycket åt skogen med 7 ägg i frysen som det kan med noll!

Fast en dag ska jag unna mig att vara glad. En dag ska jag låta bli att måla fan på väggen. En dag utan att tänka på att det här inte kommer att fungera. Imorgon å andra sidan, det är en helt annan sak...

Nu har jag vilat de 10 min som min kära sambo bad mig göra. Nu ska jag och mina onda mage i snigelfart ta sig ner till stan och leta studentpresent till min kusin. På stan väntar även mina fina väninnor som garanterat vill höra hur det har gått   

Kram på er   

Dagen började klockan 9 på kliniken där jag och M fick ett rum och jag fick direkt ta på mig den charmiga rocken. Tydligen var det full produktivitet på kliniken idag då M fick vara kvar i samma rum för att prestera i burken (spermaprov). Vi fick besked att inte bli rädda om det skulle dyka upp någon i fönstret för de hade fönsterputsare inne idag. Detta hade de inte blivit förvarnade om i förväg, så där hade varit en stackare tidigare på dagen som hade råkat ut för ett ganska obekvämt besök där han satt och kämpade med burken och plötsligt kom det en kille förbi kikandes utanför fönstret på 4e våningen   

Jag fick lugnande medicin och strax var det dags för utplock. Kände mig mindre snurrig av medicinen den här gången men det varade bara tills de injicerade morfinet! Oj vad det slår snabbt.

M var med inne under hela processen och berättade för mig vad de gjorde hela tiden. Själv hade jag lite svårt att fokusera på skärmarna.

Vi tyckte att det gick mycket snabbare än förra gången och när vi satt i rummet efteråt och väntade på besked var vi lite oroliga. Så glädjen var stor när vi fick beskedet att de hade fått ut 18 ägg!   Spermaprovet var också bra så nu får vi hoppas att "småkillarna" de fattar vad de ska göra och så får vi se på fredag när vi ska dit för att se om det blivit några embryo som de kan sätta tillbaks.

Jag mådde sämre efter ingreppet än förra gången. Kände mig riktigt illamående men det gick som tur var över innan vi lämnade kliniken. M och jag hade bestämt att vi skulle äta lunch på ett speciellt ställe efteråt så även om jag mådde sådär gick vi dit. Det blev en kort lunch för mig. Jag pillade lite i fisken och sen fick jag lämna stackars M och gå upp i lägenheten (vi bor mittemot). Då var klockan ca 13.

Väl hemma stupade jag mig i säng till kl 16.30 då M kom ooch väckte mig och tyckte att jag borde gå upp för att inte förstöra nattsömnen.

Känner mig fortfarande ganska groggy och känslan i magen är som att jag svalt ett krossat glas.

Dan förre dan! Borde jag inte vara nervös, olycklig, rädd för att jag ska in på IVF kliniken imorgon och bli drogad med morfin för att sedan ha jätteont i magen i flera dagar efteråt. Men jag är jätteglad. Glad som inför en rolig fest, en resa eller en spännande dejt. Man måste verkligen bli helt skum av behandlingen.

Vad är annorlunda denna gången mot första gången? Förra gången trodde jag nog verkligen att det skulle fungera. Denna gången så tror jag det inte, varför skulle det? Därför känner jag mig nog inte lika nervös, för varför i hela världen skulle det fungera?

Vid förra behandlingen levde jag fortfarande bara före det här men sen det misslyckades senast har jag gått vidare med mitt liv och försökt tänka; Vad gör jag om jag aldrig får barn? Första tanken var att bara lägga mig ner och dö. Sen ryckte jag upp mig. Det finns ju massa roliga saker som man kan göra för sig själv. Jag misstrivs ganska mycket på jobbet som jag har stannat kvar på nu i 2,5 år istället för att söka nytt i väntan på en graviditet som ständigt uteblir. Så jag har gjort slag i saken och sökt till en master som jag dessutom har kommit in på!

Så blir det ingen bebis den här gången heller så sätter jag mig i skolbänken igen till hösten för att förhoppningsvis öka mina möjligheter till ett jobb som jag trivs med. Blir jag gravid väntar jag nog med studierna till nästa höst eftersom att födseln isåfall blir innan studierna är avslutade och då står jag med i princip noll i föräldrapenning iom att jag abetat utomlands. Det känns bra att ha något spännande och kul att se fram emot även om det inte blir graviditet. Men jag håller självklart tummarna och hoppas på att vi ska denna gången tillhöra de utvaldas lyckliga skara. Imorgon är det dags!

Jag har inte skrivit på några dagar. Min kära sambo kom hem i onsdags efter några dagar i Stockholm på tjänsteresa och jag blev nog upptagen med att umgås med honom och sen var det helg.

I fredags grillade vi hemma hos några vänner. Vi har startat en slags fredagstradition där vi när tillfälle ges äter och dricker tillsammans hemma hos varandra som ett alternativ till afterwork. Nu när allt fler av mina vänner har barn är det inte lika lätt längre att ta en spontan öl på puben så istället fixar den som vi är hos tillbehören och sen tar vi andra med oss köttet som vi vill grilla och det som vi vill dricka. Mycket trevlig, enkel och billig lösning för alla. Jag kände inte för att dricka grundat den stundande IVFen men kände inte för att skylta med det. Min söta tjejkompis bjöd mig på alkoholfri öl som hade sparat i kylen. Det är skönt med goa, stödjande kompisar när man går igenom det här.

Pp fredag förmiddag hade vi vårt första läkarbesök sen vi började med sprutorna. Det verkade som äggblåsorna utvecklades bra och vi fick tid för äggplock på onsdag 18e maj! Jag tycker verkligen at jag kan känna hur de växer och skapar tryck i nedre magregionen, inte direkt behagligt.

Jag blev så upprörd när jag var hos läkaren. Jag hade några frågor om immunologisk infertilitet som jag läst om på internet och jag har funnit en del diskussioner om detta på olika forum. Man kan tom bli behandlad för det på olika kliniker i London men i Sverige verkar det inte vara någon som tar det på allvar. Varför jag är intresserad ar pga. att jag i princip aldrig är sjuk. Sist jag var sjuk var för mer än 5 år sen och det var ca 4 år innan den gången. Jag är väldigt frisk med andra ord. När jag tog upp ämnet med läkaren blev jag mer eller mindre avsnoppad med att man inte ska läsa och tro allt man läser på nätet. Kände hur han tänkte ”din idiot”. Jag har inga problem att stå upp för min sak i diverse alla andra situationer men när det är något som är så känsligt som det här kände jag bara hur det stockade sig i halsen och jag klarade inte av att stå på mig. Min sambo bara satt där och sa ingenting och jag blev så besviken och ledsen. Ledsen på  min sambo men framför allt för läkaren som antagligen hör alla dessa frågor dagen lång men som uppenbarligen helt glömt bort att för mig är det inte ett jobb, det är mitt liv och hur mitt liv ska komma att se ut! Vi har valt att göra behandlingen privat så det är inte heller enbart psykologiskt påfrestande utan även ekonomiskt. Om jag hade köpt en säng för 60,000 kr så kan jag garantera att jag hade fått betydligt bättre service!

Igår  tog de sista sprutorna Puregon och Oralgutran. Ikväll är det la finale, då tar jag min sista spruta för den här behandligen- Ovitrelle, för att starta ägglossningen.

Jag försöker tänka positiva tankar om att jag ska få ut många friska ägg som ska bli befruktade.

I går hade jag en total förblindande huvudvärk. Jag vet inte om det var sprutorna eller om det bara var ”vanlig” huvudvärk. Jag låg på soffan hela kvällen och försökte vända huvudet istället för att ändra blicken då all smärtan verkade sitta ovanför ögonen.

Det slutade med att jag gick till sängs lite efter 21 och sov runt 21,30. Trots det var jag ganska så trött imorse. Fast det är jag nästan alltid när det handlar om att gå till jobb. På helgen vaknar jag ofta av mig själv vid 8 tiden och känner mig utvilad till trots för en betydligt senare kväll dagen innan.

Min kära sambo har varit i Stockholm sen i måndags och jag saknar honom barnsligt mycket. Kanske för att man känner sig så utlämnad med scheman, sprutor och mediciner och vill ha någon att hålla i handen när man känner sig ensam. Men ikväll kommer han hem och jag längtar jättemycket. Fast det är skönt också att längta. Det får en att känna kärleken tydligare och att man faktiskt vill ha barn för att för att den personen som man lever med får en att vilja det. Att man inte vill ha barn bara för att ha barn, det är lätt att glömma det. Jag hade ju inte haft denna starka barnönskan om jag varit singel eller varit med en man som jag inte kunde se som far åt mina barn. Det är ju just kärleken som får mig att vilja så mycket och kämpa trots att det känns svårt.

Jag ska försöka hitta styrka i kärleken.

I går började jag med sprutorna inför IVF nr 2. Man blir alltid lite spänd samtidigt som det är jobbigt. Helgen var jättemysig och det gjorde kanske att det kändes lite lättare. I helgen var jag var med min sambo och hans familj på utflykt i Skåne där vi cyklade genom Skånes grönskande landskap och övernattade på en gård. Vi åt och drack gott. Väl tillbaks hemma var det dags för min bästa kompis dotters 1-år kalas. Många barn på en gång är faktiskt bra medicin för att dämpa barnlängtan en smula. De är jättegulliga men samtidigt känns det ganska bra att sitta i ett soffhörn med sin prinsesstårta och bara behöva iaktta spektaklet utan att ta något ansvar. Men det var skönt att ha haft tankarna på annat igår när jag radade upp pillerburkar med vitaminer, scheman och sprutor. Jag är jätteglad att jag inte är spruträdd. Stackars er som är, hur fungerar det egentligen? Jag tyckte att jag redan imorse kunde känna hur det liksom spänner lite i äggledartrakten. Väl på jobb ringde jag till kliniken för att bekräfta första läkarbesöket på fredag. Fredag den 13e! Jag hoppas verkligen det bara är bluff och båg med all otur som ska drabba en denna dag. Jag väljer nog att tro att det är en dag som alla andra. Jag försökte höra hur stora chanserna är för att de ska kunna sätta tillbaks äggen den 20e. Jag har nämligen så många inplanerade möten att om jag inte ska högt upp i ledningen på företaget för att förklara att jag inte kan hålla mina deadlines så måste i princip ägget sättas tillbaks den 20e. Skulle det inte gå får det ju bara bli vilken dag det nu blir. Det är trots allt det viktigaste i mitt liv och jag skiter mer eller mindre i allt annat. So if bad comes to worst får jag väl bara krypa till korset och berätta! Idag känner jag mig förväntansfull och glad, jag hoppas det håller i sig.

Precis hemkommen från en tjejkompis vars bröllop jag var toastmadam på för mindre en månad sen. Lämnade bilen hemma för det obligatoriska tjejsnacket över ett glas vin. Men ist för att få höra om bröllopsresan så fick jag veta att hon var gravid. Naturligtvis på första försöket. Som den mest perfekta bröllopspresent. Självklart gratulerade jag. Men samtidigt tänkte jag. Nu har jag inte en enda tjejkompis som inte har barn eller är gravid. Tom min enda singla tjejkompis blev gravid av misstag och gjorde abort. Så statistiken talar emot mig. Någon ska vara den som får barn. Den personen är jag. Jag blir så fruktansvärt ledsen. Just nu känns det inte som jag orkar.