Kom precis hem, gjorde mig ett mellanmål och slog mig ner framför tvn. På svt är det givetvis en serie om barnlösa... jag vill slå av men något håller mig kvar. Jag vill inte tänka på att jag hur lätt min graviditet kan förvandlas till hemskt, sorgligt blod. Jag har ännu inget barn och jag känner mig inte speciellt annorlunda än jag gjorde under ruvningen. Innan kliniken har konstaterat att där är någon därinne så vågar jag inte tro fullt ut att jag faktikt är gravid.

I söndags tog jag den sista progestronvagiatoren. Nu går jag som på nålar och väntar på att få min mens. Snälla, underbara, vackra du, var stark och håll dig kvar!

Det har fortfarande inte sjunkit in att jag skulle vara gravid och jag vågar fortfarande inte tro på det, det känns nästan som att jag låtsas och vilken sekund som helst förväntar jag mig bli väckt från denna dagdröm.

Igår var första festen utan att ha berättat för någon och som nykter festprisse. Ingen prisse alls faktiskt. En person trodde jag var gravid fastän jag sa att jag skulle plugga idag och därför ville hålla mig lugnt. Vad säger man egentligen? Jag vill ju inte förneka min graviditet och mitt barn, men detta efterlängtade tillstånd kan så snabbt bli tagit ifrån mig. Så jag säger inget.

Nu längtar jag efter att dessa först 12 veckorna ska rusa iväg. Så jag kan våga tro att det ska fungera och få dela min lycka med resten av världen. Så tills vidare är det bara jag, min sambo och ni som vet.

Det var länge sedan jag känt mig såhär korkad och frustrerad!

Läser en kurs där mina mattekunskaper som legat på tork i 6 år verkligen behöver letas fram igen, men jag hittar dem inte. Jag lovar att jag håller på som en idiot med att försöka förstå. Jag beställer böcker från matematiska biblioteket, jag ser på online mattelektioner, letar logaritm och derivatregler, trots det kommer jag ingenstans! Först trodde jag att det bara var jag.

Idag satt vi 4 stycken och höll på i 2 timmar och löste inte ett enda tal. Jag har sen suttit 4 timmar här hemma. Plötsligt verkar det ganska "lugnt" att bara jobba. Man fattar vad man ska göra ivf! Fast jag tycker det är superhärligt att bli utmanad.

Jag blir rädd att jag ska stressa fröet i magen bara. Timmarna flyger iväg och jag glömmer äta fast jag försöker verkligen att inte slarva.

Igår ringde jag till kliniken och fick en tid för ultraljud 14e oktober, känns helt overkligt. Jag känner inget speciellt heller, man tror ju att man ska känna sig GRAVID. I början när de precis hade satt tillbaks blaston och dagarna fram till testdag hade jag jätteont i magen, men det är bort nu. Jag känner ingenting alls egentligen. Får från och till trycka till på brösten för att känna om det gör ont för att vara säker på att jag inte inbillat mig det där plusset.

Jag får verkligen hoppas att inga tecken också är bra tecken!

Testet var fortfarande positivt imorse. Låter kanske löjligt men jag var inte säker på att det skulle vara det. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag skulle kunna vara gravid. Så länge jag längtat och så länge jag aldrig trodde det var möjligt.

Jag tror inte på tur men jag tror mycket på positiv energi. Att vi plötsligt lyckas nu när jag är student, jag inte kommer kunna vara mammaledig, vi kommer få det kämpigt ekonomiskt är ju helt bakvänt när det borde ha fungerat när jag satt på en bra inkomst och att vara gravid hade ju inte varit något märkligt på min arbetsplats. Nu är jag en gravid student och det känns väldigt bakvänt samtidigt som det känns förbannat bra. Att jag är gravid nu har åter stärkt mig i min uppfattning om att genom att fortsätta leva och utvecklas så kommer man till en lösning. Jag tror inte att enbart min glädje att få utvecklas är vad som gjort en graviditet möjlig, men jag tror att ökad livsglädje har hjälpt mig ett steg på vägen. När jag började plugga försvann även en del av min "barn obsession", jag kände att det kanske fanns något annat för mig. Att genom fortsatt utveckling skulle jag möta människor, se platser, få nya intressen som skulle kunna ge mitt liv mening utan barn. OM jag får bli så lycklig att min graviditet kommer bli till ett barn ska jag komma ihåg de tankar jag har nu. Jag ska försöka komma ihåg, att jag, endast jag är ansvarig för min egen lycka.

   Jag har inte skrivit på länge. Jag kände i början att bloggen hjälpte mig att sätta ord på mina känslor fast efter ett tag var det som att jag inte kunde få stopp på känsloflödet. Min olycka växte sig större när jag läste om allas liknande öde. Jag tänkte att jag kommer aldrig lyckas med att få barn.

Så jag skrev aldrig om IVF nr 3. Här kommer en summering:

Uttag 11 ägg, 8 är befruktade.

5 kunde odlas vidare till blastocyster.

1 blasto tillbaks till mig och 4 till frysen!!   

Dag 2 efter insättning började jag få ont i nedre regionen av magen. Tänkte inte så mycket på det. Över dagarna som gick blev de värre och jag vaknade tom på natten av magont. Jag kunde inte låta bli att tänka att nu är något på gång, gott eller ont, det visste jag inte.

Idag, 2 dagar innan test dag, SÅ TESTADE JAG POSITIVT!!

Det är bara så sjukt. Jag kan inte tro det själv. När jag såg det reagerade jag knappt alls. Under dagen börjar det sjunka in. Jag, gravid!! Är det möjligt??!! Fan vad glad jag är!!

Nu börjar väl oron för att pyret ska klara sig hela vägen i mål!