Efter att ha ignorerat min tjejkompis som bor i Italien (E) i snart en månad så kände jag att om jag brydde mig det minsta om henne (för det gör jag faktiskt även om jag vill ha en paus från henne) så borde jag förklara varför jag inte vill ha kontakt.

Så igår ringde jag. Hon undrade självklart varför jag inte hört av mig och jag började med säga att jag inte kände mig speciellt intresserad av kontakt efter helgen när vi besökte henne. Hon gick direkt till motattack och blev irriterad på att jag väntat en månad med att säga något. Visst, det är kanske fegt av mig men jag har inte vetat vad jag ska säga. Vilket jag också förklarade för henne och påpekade att jag ringde och berättade det nu, att jag måste väl trots allt själv få bestämma när jag vill ta det här samtalet.

Jag förklarade att från min sida sett så kände jag att jag ställt upp under ett antal år och öppnat min dörr och bäddat min soffa när det var struligt med hennes kille (när hon fortfarande bodde i Sverige), när hon sedan flyttade har jag fortsatt ge henne en plats att sova var gång hon är hemma, jag har lyssnat när hon varit ledsen över ett brustet hjärta, jag har ringt och peppat när hon har varit deppig. Jag sa att jag inte är mycket för att prata högt om hur jag mår vilket hon också brukar påpeka, därför sa jag, känns det som ett extra svek att när jag för en gångs skull behövde stöd så verkade det inte som hon var intresserad av att ge mig det.  

Hon blev irriterad och menade att hon frågat mig flera gånger hur jag mådde och det enda jag sagt var att jag hade ont i magen. Men krävs det verkligen att jag ska skrika ut mina känslor för att en så kallad bästa vän ska förstå att ofrivillig barnlöshet nog gör ont mer än i magen?

Jag sa att jag tyckte hon varit total oförstående när jag sagt att jag inte ville på nattklubb när jag inte drack och hon hade gett mig motsvaret;

-Kan inte du har roligt nykter eller?!!

Kanske det var då jag skulle ha sagt; jag vill inte, jag pallar inte, jag tänker ständigt på om min embryo kommer att överleva, jag kan inte tänka mig en värre plats än en nattklubb just nu nykter eller inte!

Men jag sa inget, kanske det är jag som är ”trög” som tror att vänner omkring mig ska förstå att man kanske inte är så jäkla upplagd för en fest utan att jag i detalj ska behöva beskriva varför? Om jag säger att jag inte vill gå på nattklubb nykter och en vän vet att jag gått igenom en IVFbehandling, ska inte det räcka för att hon ska kunna acceptera att jag inte vill dit? Även om mitt nyktra tillstånd inte är hela anledningen till att jag inte vill?

Jag nämnde även att det hade varit som ett slag i ansiktet på mig när hon hade stått och hoppat framför mig på baren med orden

-Jag saknar ditt party jag. Alltså, verkligen!

Jag sa till henne att när hon sa det så hade jag tänkt;

 Visst, misslyckas behandlingen så har du din partykompis tillbaks. Jag är tydligen mer värd med alkohol i kroppen och mindre värd som vän i ett ledsamt och nyktert tillstånd.

Hon tyckte att det var väldigt orättvist av mig att döma henne efter det uttalandet. Hon menade att hon kunde ju inte gå runt och tänka på allt hon sa med risk för att jag skulle missuppfatta det.

Kanske inte…? Men borde inte en medveten vän tänka efter lite? Jag tycker ju det.

Jag berättade inte mer om mina känslor för den andra tjejkompisen som jag reste med. Trots det så insisterade hon på att lyfta ner min resväska från tåget (trots mina protester), försäkrade sig att jag fick gå så mycket som vi gjorde för doktorn, kollade med mig om jag tyckte vi höll ett ok tempo, var bekymrad för att vi sov så dåligt på golvet. Hon påpekade ständigt för E att vi kanske borde tänka på mig och mitt ”tillstånd” när jag gärna ville hem och lägga mig. Hur kunde hon vara så omtänksam och observant utan att jag behövde lätta mitt hjärta? Jag måste verkligen säga att dessa omsorger betydde så jäkla mycket!

E tyckte att vi hade kört över henne när vi varit där nere. Att vi bara hade tänkt på vad vi ville och att hon kände det som att vi hade använt hennes lägenhet som ett gratis boende.

Då höll jag nästan på att gå i taket. Jag sa att den diskussionen skulle vi inte ens gå in på om vi ville fortsätta ha kontakt med varandra. Hon fattade inte alls vad jag menade. När jag berättade att jag aldrig upplevt att hon ringt för att planera en helg i Sverige där hon frågat vilken helg som passade mig eller att det var för att besöka mig som att hon kom, utan att anledningen till att hon oftast var hemma var pga ett bröllop, en fest eller något annat och när hon dök upp hade hon gärna redan planerat in en middag på fredagkvällen med förfrågan om jag kände för att följa med. Hade hon bara bott hos mig en kväll så hade det inte varit några problem men när hon kommer helg efter helg, tors till sön och hon inte någonstans har planerat in att träffa mig så kan man verkligen känna sig som ett hotell!

Hon blev givetvis ledsen och sa att hon hade bott hos mig för att kunna träffa mig. Det kändes inte alls bra att spy ut en massa galla sådär men jag har irriterad mig i mer än 3 år och nu exploderade bomben. Jag borde ha sagt något tidigare om jag inte varit så feg…

Hon tyckte att vi väl bara kunde vara överens om att inte vara överens och att det jag kände att hon hade gjort mot mig hade hon känt jag hade gjort mot henne. Jag sa då att om båda känner såhär ska vi definitivt ta en paus från varandra. Bara för att en slår den andra och man slår tillbaks betyder det inte att det känns bra sen och allt är glömt. Two wrong reasons doesn’t make it right.

Hon avslutade med att säga att hon älskade mig och hade satt sig på första bästa flygplan för att vara hos mig om jag behövde henne.

Jag avslutade med att detta samtalet var inte för att säga förlåt eller få en ursäkt, utan det var för att förklara varför jag inte sökt kontakt, varför jag heller inte på ett tag vill ha speciellt mycket kontakt, att jag behöver all positiv energi jag kan få just nu och jag har inte överskottsenergi att lägga på att lösa det här. Jag sa också att hon inte skulle hänga sig själv pga. situationen, att jag kanske skulle komma fram till en dag att jag överreagerat, men just nu var det såhär jag känner och det gör jag nog ett tag.

Jag sa att jag dessvärre inte kunde tro på hennes vackra  ord för hon hade en möjlighet att visa sitt stöd men hade gjort det exakt omvända.

Fy fan vad det känns skit att göra någon ledsen. Jag känner mig som en riktig skitstövel.

Att den här lilla tjejen på jobb är ett riktigt exempelbarn. Hon varit helt tyst sen imorse när hon kom. Lekt med sina dockor, sett film på datorn och nu leker hon i all stillhet med ett datorspel. Kan inte föreställa mig att jag skulle klara av att vara still så länge, inte som 7 åring och knappt som vuxen!

Verkligen imponerade. Trodde inte det fanns sådana barn. De jag känner tenderar att synas och höras lite för mycket. Det där var inte mitt bittra jags åsikt utan utan jag som tycker om att sitta på restaurang i lugn och ro eller vara på stranden utan att få handduken nedstänkt av sand eller ha hörseln intakt efter en resa med stadsbussen. Hur mycket jag än längtar efter barn kommer jag aldrig uppskatta andras skrikande ungar =) Sorry folks ;-) Fast om mitt efterlängtade barn ärver min eller min sambos personlighet så skulle jag bli överraskad om det skulle gå lungt till och antagligen kommer min älskade unge bli en såndär gaphals som folk egentlgen vill neka inträde på bussen ;-)

Tänk om det är jag som blir den där surgubben fast i kvinnoskepnad som sitter dagen lång och stirrar genom fönstret för att potentiellt haffa några oinbjudna ungjävlar som försöker palla mina sura äpplen i trädgården. Jag kan se hur jag krampaktig kämpar mig ner för trappan med käppen i högsta hugg samtidigt som jag hötter med mitt tillhygge åt ungjävlarna. Självklart kommer plågoandarna att komma tillbaks för vad var inte mer spännande än sura gubbar med frukträd när man var ute och pallade frukt för adralinskickens skull när man var liten.

Jag tror jag ligger bra till för att bli en riktig sur och bitter typ.

Just nu är jag bitter för att någon har med sitt barn till jobbet! Ska det inte finans några frizoner? Rökfritt? Nejmen gärna barnfritt!

Fast hon är väldigt fin den lilla flickan. Hon sitter ca 5 meter ifrån mig, 7 år gammal ca och har fullt med barbie på hela kontorsgolvet bakom sig.

Jag tänkte på det igår också när jag satt i ett tvåtimmar långt sömning möte. Jag försökte komma på hur många i rummet som har barn. Nu var jag yngst på mötet med mina trettio år och därför kunde jag inte låta bli att undra om där fanns någon i rummet som upplevt samma förtvivlan som jag. Hur de överlevt kampen.  Eller var alla lika lyckligt lottade som min övriga vänskapskrets där barn är en självklarhet?

Dagarna innan mens. Jag måste vara världens trögaste person för varje månad lyckas jag inbilla mig att det kanske har lyckats. Dagarna innan mens går jag på nålar och hoppas, hoppas, hoppas att ett litet under ska ha skett! Min senaste mens var efter vårt misslyckade IVFförsök och därför har jag inte riktigt vetat vilken dag det kommer att falla på nu. Ska jag utgå ifrån när jag fick min förra mens så borde jag få den igen nu på fredag, men jag vet ju som sagt inte pga progestronet under behandlingen.

Självklart såg jag en röd prick i trosorna imorse och kände hur jag sjönk ner i allt det där svarta och sorgsna inom mig. Några timmar senare så hade det inte kommit mer blod hur myckat jag än hade sprungit på toaletten och stirrat på toalettpappret. Så nu har jag lyckats "inbilla" att det kanske blöder lite för att ägget sätter sig. Jag fattar inte hur jag lyckas! Jag VET ju att det inte är så! Hur kan jag trots att jag vet fortsätta tro på ett mirakel?! Det är 3 dagar till min mens ska komma så jag behöver definitivt inte oroa mig. Den kommer komma, som ett brev på posten. Finns det något som jag kan lita på så är det att min mens kommer att komma. På dag 27, som alltid.

På årets midsommarfirande var där två barn, jag trodde inte där skulle vara några. En söt liten pojke på 8 månader och världens minsta lilla tjej på 3,2 kg. Tänk att vara så liten….

Jag vill inte bry mig om dem, men sen är jag där lik förbannat och frågar om jag får hålla. Kramar, håller i en liten bebisfot och är så jädrans avundsjuk!

Barnfamiljerna åker hem och jag häller i mig alldeles för mycket vin. Efter en stund känner jag hur allt det ledsna kommer ifatt mig och jag och min sambo går en runda. Väl borta från festen bryter jag ihop totalt. Hur ska jag kunna fortsätta leva om varje år ska berikas med nya små barnfamiljer, barnprat och den ständiga frågan om när det är dags för oss. Jag vill inte!!!!!!!! Jag vill inte vara missfostret. Jag vet att jag inte borde känna så men jag har ovanpå allt det här så dåligt samvete för att min sambo ska drabbas av att min förbannade kropp inte fungerar. Han är den finaste mannen  världen och han förtjänar all lycka livet kan ge honom. Han blir givetvis arg och ledsen på mig när jag säger så men hur ska jag kunna låta bli att ta på mig all skuld?!

Imorgon är det midsommar och egentligen är jag inte ledig då jag jobbar i Danmark. Det känns riktigt skönt att hålla en kort vecka när man egentligen borde vara här i en dag till.

Midsommarfirandet kommer att hållas i en väns stuga utanför Båstad. En del av firarna kommer åka upp redan ikväll men jag är osäker på om jag känner för att sova i en obekväm säng två nätter i rad, plus att jag inte packat . Igår rullade jag köttbullar i en timme, 2,2 kg köttbullar gjordes. Snacka om att gå på en nitlott när man kunde ha fått något trevligt som ABBA sill eller något lika enkelt, men nu vet jag i varjefall att köttbullarna är goda   

Det är min sambos vänner vi ska fira med och där har ”som tur är” inte barnyran slagit till än. Mina vänner ska hålla en barnvänlig tillställning och jag är ganska glad att jag har något annat att välja på. Vissa högtider känns det extra jobbigt att inte ha barn. Jag vill se mina barn dansa runt stången. Jag vill lära mina barn sjunga små grodorna. Jag vill resa ut med bilen och plocka blommor och göra mina barn midsommar fina med kransar i håret.

Jag hoppas jag slipper ta den där snapsen nästa år…

Jag har skrivit om att jag berättade för min väninna i Norge om våra svårigheter att få barn. Jag fick ett fint svar tillbaks där hon skrev att hon hade blivit väldigt ledsen å våra vägnar när hon läst mitt mail. Hon berättade att hon kände många som haft eller hade problem med att få barn. Hennes bror bland annat hade fått barn genom IVF men senare lyckats få barn naturlig väg, hon hade även en väninna etc. Det hjälper inte mig att hennes brorsa lyckats med IVF men det får mig att fortsätta tro att det kan fungera för oss också någon gång. Jag tycker det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att vara barnlös även om det ibland känns så. Det är också en viktig insikt att människor världen över har samma problem och antagligen är lika ledsna. Hon tyckte också att jag gjorde helt rätt i att berätta att vi har svårigheter för att slippa tjatet från folk, annars kommer man ju fortsätta fråga i all välmening.

Från en bra tjejkompis till en mindre bra. Nu kommer jag återigen återkomma till min underbara väninna i Italien. Jag berätta i ett inlägg för någon månad sen om en väninna som är gravid. Hon känner också tjejen i Italien och tjejen i Italien (kallar henne E) skickade ut ett mail för några veckor sen och undrade om folk var hemma för att fira hennes 30-års dag den 16e juli. Jag har som ni vet svarat att jag kanske har vänner från Norge på besök den helgen och inte vet om jag kan. Jag pratade i varjefall med den här gravida tjejkompisen igår och hon frågade om jag skulle vara med på Es födelsedag. Jag berättade att jag inte visste. Hon sa att hon kunde men att hennes sambo skulle jobba, hon hade tackat ja men sagt att hon dock inte kunde dricka för att hon var gravid. Att E läst emailet är det ingen tvekan om för samma dag kastade hon sig på telefonen och frågade mig bestört om jag hört om Ms gradvidtitet. Jag sa som det var att det var gamla nyheter och fick som repsons att hon var glad att hon inte bodde hemma med alla lyckliga par. Igen blir jag bestört över Es självcentrering. Hon skickar email och vill att alla ska vara med och fira henne men hon kan inte skriva tillbaks till hennes tjejkompis och gratulera till graviditeten! Åh, hon är bara för mycket!!!

Åhhhh jag håller på att bli tokig! Vad händer. Det senaste året har mitt liv gått från att vara i mångt och mycket som det varit sen man blev tonåring, jobb/ skola, vänner, middagar, fester och resor. Ett ganska kul liv med ett glatt umgänge. Sen fick en person barn och sen smällde det! En unge i minuten var det visst ja.

Tydligen blev varje par som varit tillsammans i mer än ett år lovligt byte och nu kan man ju knappt gå utanför dörren utan att någon frågar;

- Ska inte ni ha barn.

Och är det ingen som frågar så är det någon kompis som leende säger;

- Vi ska ha barn.

Jag hatar frågan och JAG BLIR INTE GLAD ÅT ANDRAS GRADVIDITETER!!!!!!! Vill skrika högt och sparka med benen i golvet som en 5-åring!

Varför jag igen är hysteriska är för att mitt gamla ex ringde mig idag. Varför kan man väl fråga sig egentligen då jag tycker han är ett riktigt rötägg, plus att det är mer än fyra år sen vi var tillsammans. Det tog inte länge innan det kom;

-Jag blev pappa för 5 veckor sen!

Åhhhh, grattis inte så jälva mycket då! Jag blir så arg när alla jubelidioter tydligen kan bli med barn. Jubelidioter, alkisar, knarkare, pedofiler, barnhatar, you name it. Alla kan få barn. MEN INTE JAG! Om det här fortskrider så kommer jag sluta som en riktig bitterfi%#a, ensam, hatandes, på gränsen till galen.

Nej, nu får jag lugna ner mig. Tur jag kan skrika av mig här.....