Jo- glädjen ersattes  med oro. Vi köpte ägglossningstickor, först billiga, sen dyrare. Ingenting. Vi tjatade oss till en undersökning hos gynekologen som gick med på att ta en del prover för att kontrollera att ägglossningen fungerade som den skulle. Allt såg fint ut men fortfarande ingenting. Mer tjat hos gynekologen ledde till ultraljudsundersökning av äggledare- normalt. Spermaprov- normalt. Tillslut fick vi beskedet att de inte kunde göra mer och att nästa instans isåfall skulle bli hos en fertilitetsklinik.

Vi insåg snabbt att beslutet att inte skriva min sambo på min lägenhet direkt han flyttade in kom att stå oss dyrt. Inte förrän i november 2011 kommer vi få lov att ställa oss i kö till offentlig sponsring av IVF. Nu är det april.

Så länge hade vi aldrig kunnat stå ut. Efter att ha försökt i 1 år och 3 månader ville vi ha hjälp med detsamma. Vi uppsökte en klinik privat och där valde vi att börja med en insemination på läkarens inrådan- negativt resultat.

Efter den misslyckade inseminationen gjorde vi ett IVF försök. Det var i början på mars 2011, det är nu två månader sen dess. Resultatet var förstås negativt.

Fram tills att vi fick ett negativt utslag på vårt IVF försök har jag endå kunnat hålla modet uppe. Nu är det som allt har rämnat. Allt ser bra ut enligt läkarna. Vi fick ut 12 ägg, fina utifrån vad läkaren kunde se. 9 av äggen blev befruktade. Varför kan det då inte fungera?

Vi skulle ha gjort vår andra IVF nu i april men påsken kom och satte käppar i hjulet, för många helgdagar. Av någon anledning kändes det ganska skönt. Skönt att slippa sprutor, värk, oro och framför allt at slippa det förbannade negativa gradviditetstestet!

Idag skiner solen och det är en alldeles underbar vårdag. Men det enda jag kan tänka på är alla lyckliga barnfamiljer i skogen, på picknicken, på balkongen. Man blir så obeskrivligt ledsen. Kommer jag vara såhär ledsen resten av mitt liv?

Är där någon i ungefär samma situation som vill dela med sig av hur man klarar av vardagen? Hur man vågar fortsätta leva för sig själv?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...