Jag har funderat en del på vad det är som gör att man kommer till den där punkten att man vill ha barn. Jag har fram tills för 1,5 år sen tänkt på barn som något väldigt abstrakt, jag har helt enkelt inte kunnat relatera till det. Jag har ens kunnat göra mig en föreställning om hur det skulle vara att ha några.

När mina vänner började prata om att skaffa barn tyckte jag nästan att det innebar att de gett upp önskan om något mer. Att de inte längre ville vara den flexibla, karriärsfokuserade kvinnan. Barn, vem ville sätta käppar i hjulet på sig själv och skaffa barn?!

Så nu som sagt när det inte funkar så framstår det som så självklart för mig varför man vill. Tanken på att inte få ösa massa kärlek på ett litet liv, att se det utvecklas, att få hjälpa det utvecklas skär i mitt hjärta. När jag ser mina vänner bebisar stapplande fram på sina rultiga små ben kan jag inte föreställa mig något gulligare. Jag vill verkligen få en chans att skapa en lycklig och kärleksfull familj. Jag vet att jag och min sambo hade blivit överlyckliga om vår stora önskan om ett barn blev sann och att vi hade skapat något bra tillsammans.

Hur känns det när man bestämmer sig för att sluta kämpa för detta enda mål? Någon som vet? Blir livet lättare när man flyttar sitt fokus till något annat?

Jag känner nämligen att ens egna utveckling står helt still i kampen på detta barn. Man vågar inte byta jobb (för tänk om det händer och då blir man inte populär på nya arbetsplatsen), man vågar inte börja plugga (för tänk om det händer och då har man inga pengar). Man går bara och väntar och väntar. Så förbannat hopplöst.

Någon som har några tips?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...