Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit.

I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om. Det som kändes att det mest på riktigt var när min sambos pappa torkade sig diskret i ögonvrån av glädje. Fast det ökar min rädsla. Om det är fler än vi som är glada för vår skull, så det kommer vara mer än vi som blir ledsna om det går åt skogen. Av någon anledning känns det hela ännu sorgligare när man vet att fler än bara jag och min sambo kommer bli drabbade.

Jag skrive rinte så mycket längre. Jag vill inte göra min rädsla större som jag gjorde med min sorg tidigare. Jag vill nog heller inte prata så mycket om min graviditet, inte än. Fast jag läser fortfarande då och då på era bloggar. Ni som väntar på barn från annat land, ni som kämpar med ivf, ni som lyckats med IVF och väntar på att barnet ska födas. Jag håller tummarna för er alla!