Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne i mig, vårt barn, är en större glädje än sorgen över att vårt barn kanske inte föds som de flesta andra. Om vårt barn är handikappat så är det fortfarande vårt barn. Hade det varit ökad risk för T13 eller T18 hade vi kanske gått vidare med fostervattensprov då det är nästan omöjligt att leva med de kromosonfelen. Downs syndrom kommer vara jobbigt men det finns så många fler handikapp som är betydligt värre än Downs och som man inte kan ta några tester för. Det värsta som kunde hända mig är att jag tar ett fvp och det går fel, att jag orsakar missfall på ett fullt friskt foster och sumpar min kanske enda chans till ett barn. Jag tror bara det är att vänja sig vid oron som man nog kommer med att man får barn, oron över första cykelturen på egen hand, badhuset utan någon vuxen, första discot, resan ja allt det där som man aldrig kan skydda sina barn mot.

Vi har kommit fram till att vi får vad vi får helt enkelt.

Jag tror nog man ska tänka sig om varför man tar KUBtestet. När jag nu vet att jag inte går vidare med ett fvp trots att vi är i högrisk kategorin så skulle vi kanske inte ha gjort KUBtestet. Man tror man ska gå dit och se en sprattlande baby och få de där bra resultaten. Om man då inte får det, har man tänk igenom innan vad man gör då? Jag tror det är smart att fundera på det innan man bestämmer sig för att gå dit.