En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är svårt att förklara för någon som inte blivit van vid att måla fan på väggen.

Igår gjorde vi KUBtestet. Allt kändes bra och det var helt underbart att se den lilla krabaten studsa och röra på dig där inne. När nackspalten mätte som den skulle och hjärtat slog andades jag ut. När barnmorskan sen rapporterar att den statistik hon får ut visar på förhöjd risk för Downs så kunde jag knappt tro att jag hört rätt! Fan satt fastsmetad på väggen igen.Hur många gånger ska man behöva bli ledsen? Hur många gånger ska man vara den där procenten som får alla de dåliga resultaten.

Vi fick ett värde på 1:189.

Vi kunde inte på en gång säga att vi ville gå vidare med fostervattensprov och de risker som det innebär. Vi funderade igårkväll och vi funderade idag och vi kommer säker fortsätta tänka ett tag. Med en riskpå 1:100 för missfall med ett fvp så är den risken ju nästan dubbelt så hög som att vi skulle få ett barn med Downs. Tänk om vi tar testet och allt visar sig vara bra och vi får ett missfall. Tänk om det här var vår enda chans till graviditet och så sumpar vi den för att vi tvunget ska göra ett fvp. Jag har hela tiden känt att de lutar mot att vi får leva i ovisshet till den 25 maj när det är beräknad förlossning. Det här var ett riktigt tungt besked och hur jag än vänder mig så fins det argument för och emot att testavidare.  Med den "otur" vi har känns det ju inte omöjligt att jag skulle vara en av de 189 som får ett barn med kromosonfel.

Någon som varit i samma situation? Om någon vill dela med sig av sina tankar hade jag blivit jätteglad.

En