Någonstans hade jag väl "hoppats" att barnlöshet skulle komma fram i ljuset genom Viktoria och Daniel skulle sälla sig till denna sorgliga skara. Det tog ju ganska lång tid sen bröllopet förra året... Men nej. Fast självklart kan man inte gå och tänka så. Det vore ju verkligen gement. fast jag gör det iallafall! Snyft. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13483547.ab

För det är faktiskt så jag känner. Inget pirr, ingen längtan, inget hopp. Bara en övertygelse om att det inte kommer lyckas den här gången heller. Kliniken har semesterstängt med bara torsdagar öppna för telefontid. Så förra veckan ringde vi för att få det nya schemat. Givetvis har de inte skickat det och jag måste ha det innan helgen. Min sambo ringde till dem idag- fortfarande semester stängt. Så vårt hopp står till att de svarar imorgon så att vi kan köra dit själva och hämta det avgörande pappret. Det är så typiskt. Förra gången fick vi också jaga kliniken för att få vårt schema.

Så snart är det dags igen för sprutor, sorg, hopp, tunga tankar. Jag längtar inte.

Misslyckas detta försöket också blir det att ställa sig i kö hos det offentliga. I november uppfyller vi kraven. Då har det gått 2 år sen vi började försöka. Tänk vad tiden går snabbt när man är ledsen också....