Jag har varit extremt dålig på att blogga sen innan min semester. Som jag skrev i mitt senaste inlägg så har jag inte haft något behov av att skriva, jag har upplevt att jag kännt mig mer ledsen av att läsa om de olika öden som jag delar med så många människor. Jag var rädd att bloggen skulle stjälpa istället för att hjälpa. Så jag har inte skrivit. Jag har känt mig stark. Jag har känt mig glad. Jag trodde jag hade överlevt.

Igår kom det ett telefonsamtal. Från en allvarsam och lite ledsen tjejkompis. Hon sa att hon var tvungen att berätta en sak. Min tjejkompis har en dotter på 1,5 år och som precis börjat inskolning på förskola. Nästa vecka är min väninna tillbaks heltid på sitt jobb. Som jag fått intryck av att hon längtat lite grann till. Lite småsnyftande säger hon att hon är gravid. Att det inte var planerat. Sen säger hon att hon tycker det känns jobbigt att hon fick ett till utan att egentligen vara redo när jag inte får några alls. Så hon tackade för det lilla livet även om det kom jäkligt olägligt. Jag blev nästan lite förfärad över hennes tanke. Lilla gumman sa jag, det är ju som att man ska ha dåligt samvete för att man är frisk när någon man bryr sig om är sjuk! Det kan man inte ha, man måste glädjas åt allt som fungerar! Självklart är jag glad för er skull, det kommer ordna sig med allt det andra. Plus sa jag så tycker jag inte det känns jobbigare om du har ett barn eller fem- och det är faktiskt sant! Detta sa jag dock inte; damage is already done i relation till hur jag mår när jag träffar deras lilla familj, känslan är densamma oavsett mängden barn.

Fastän att jag skulle ha jublat av lycka om jag blev oplanerat gravid så förstår jag att hon tycker det känns tungt. Nu när hon kommer tillbaks till jobbet som inte är ett jättestort företag och ganska nystartat där hennes chef gett henne något av en möjlighet efter mammaledigheten så måste hon säga att om 7 månader så är det dags igen. Jag vet att hon velat visa framfötterna och nu blir det inte så. De köpte ett hus i somras och som relativt ny bostadsrättsägare vet jag hur dyrt det kan vara. Att fortsätta 1,5 år till på begränsad inkomst är säkert också ganska tufft. Men hur kan man låte bli att bli rörd i hela själen av en vän som gråter över att jag inte kan få det hon har??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...