Kom precis hem, gjorde mig ett mellanmål och slog mig ner framför tvn. På svt är det givetvis en serie om barnlösa... jag vill slå av men något håller mig kvar. Jag vill inte tänka på att jag hur lätt min graviditet kan förvandlas till hemskt, sorgligt blod. Jag har ännu inget barn och jag känner mig inte speciellt annorlunda än jag gjorde under ruvningen. Innan kliniken har konstaterat att där är någon därinne så vågar jag inte tro fullt ut att jag faktikt är gravid.

I söndags tog jag den sista progestronvagiatoren. Nu går jag som på nålar och väntar på att få min mens. Snälla, underbara, vackra du, var stark och håll dig kvar!