Jag har inte skrivit på några dagar. Min kära sambo kom hem i onsdags efter några dagar i Stockholm på tjänsteresa och jag blev nog upptagen med att umgås med honom och sen var det helg.

I fredags grillade vi hemma hos några vänner. Vi har startat en slags fredagstradition där vi när tillfälle ges äter och dricker tillsammans hemma hos varandra som ett alternativ till afterwork. Nu när allt fler av mina vänner har barn är det inte lika lätt längre att ta en spontan öl på puben så istället fixar den som vi är hos tillbehören och sen tar vi andra med oss köttet som vi vill grilla och det som vi vill dricka. Mycket trevlig, enkel och billig lösning för alla. Jag kände inte för att dricka grundat den stundande IVFen men kände inte för att skylta med det. Min söta tjejkompis bjöd mig på alkoholfri öl som hade sparat i kylen. Det är skönt med goa, stödjande kompisar när man går igenom det här.

Pp fredag förmiddag hade vi vårt första läkarbesök sen vi började med sprutorna. Det verkade som äggblåsorna utvecklades bra och vi fick tid för äggplock på onsdag 18e maj! Jag tycker verkligen at jag kan känna hur de växer och skapar tryck i nedre magregionen, inte direkt behagligt.

Jag blev så upprörd när jag var hos läkaren. Jag hade några frågor om immunologisk infertilitet som jag läst om på internet och jag har funnit en del diskussioner om detta på olika forum. Man kan tom bli behandlad för det på olika kliniker i London men i Sverige verkar det inte vara någon som tar det på allvar. Varför jag är intresserad ar pga. att jag i princip aldrig är sjuk. Sist jag var sjuk var för mer än 5 år sen och det var ca 4 år innan den gången. Jag är väldigt frisk med andra ord. När jag tog upp ämnet med läkaren blev jag mer eller mindre avsnoppad med att man inte ska läsa och tro allt man läser på nätet. Kände hur han tänkte ”din idiot”. Jag har inga problem att stå upp för min sak i diverse alla andra situationer men när det är något som är så känsligt som det här kände jag bara hur det stockade sig i halsen och jag klarade inte av att stå på mig. Min sambo bara satt där och sa ingenting och jag blev så besviken och ledsen. Ledsen på  min sambo men framför allt för läkaren som antagligen hör alla dessa frågor dagen lång men som uppenbarligen helt glömt bort att för mig är det inte ett jobb, det är mitt liv och hur mitt liv ska komma att se ut! Vi har valt att göra behandlingen privat så det är inte heller enbart psykologiskt påfrestande utan även ekonomiskt. Om jag hade köpt en säng för 60,000 kr så kan jag garantera att jag hade fått betydligt bättre service!

Igår  tog de sista sprutorna Puregon och Oralgutran. Ikväll är det la finale, då tar jag min sista spruta för den här behandligen- Ovitrelle, för att starta ägglossningen.

Jag försöker tänka positiva tankar om att jag ska få ut många friska ägg som ska bli befruktade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...