Imorse när jag vaknade tyckte jag att jag kände ett visst obehag i magen. Inte nere vid ljumskarna som jag brukar ha när jag ska få mens utan mer mitt på. Nu under dagen har det spridit sig nedåt och det känns lite som det ilar i nedre magregionen. Det som skrämmer mig är att jag har fått en del finnar de senaste dagarna som alltid brukar vara ett säkert kort på att mensen är på väg.

Vid förra IVFen tror jag att jag började blöda lite grann två dagar innan det var dags att ta gradviditetstestet, dvs imorgon. Nu håller jag tummarna allt jag kan för att det inte ska hända igen. Snälla underbara lilla liv, stanna kvar hos mig, hos oss.

Aldrig att jag trodde jag skulle längta så mycket efter någon som jag inte känner men som jag trots det saknar så mycket.

Jag är mer inställd på att det inte ska fungera den här gången men jag kommer trots det gråta floder. Jag har försökt att inte drömma, inte skapa några fantasibarn, inte tänka på hur lycklig M hade blivit när han förstår att han ska bli pappa, men det är så jäkla svårt.

Den här gången har jag varit ännu mer försiktig än förra gången. Jag vet att vi inte fått några restriktioner från läkaren men jag har trots det avstått från alkohol, druckit ca 3 koppar riktigt kaffe sen jag fick tillbaks vårt lilla liv, upptäckt att koffeinfritt kaffe och alkoholfri öl är riktiga höjdare, lagt ner sex (man vet aldrig vad som kan hända).

Detta kommer bli ett riktigt långt inlägg, hoppas ni orkar läsa trots det.

Hemma från Italien med blandade känslor. Det var härligt att få resa ner  tillsammans med en av mina äldsta tjejkompisar och vara tillsammans med henne i flera dagar, shoppa, skratta i massor och äta gott. Hon har varit ett riktigt bra stöd efter att jag berättat vad jag och M genomgår.

Tjejen som vi bodde hos är en tjej som ofta kommer och bor hos mig när hon är hemma på besök i Sverige, upp mot tio gånger om året. Vi pratar dessutom i telefon några gånger i veckan. För mig är det en självklarhet att ens gäst ska känna sig välkommen och att man gör sitt bästa för att han/ hon ska ha det så bra som möjligt. Självklart så har jag bäddat så bekvämt jag kan, med täcke och kudde, tagit fram handdukar och allt annat man kan behöva.  

Dessvärre har jag har sen en tid tillbaks upplevt att vår relation är mest en ge och inte få något tillbaks relation. Mycket tråkigt för jag vill inte känna så!

Tillbaks till Italien. När vi kom ner fick vi en tunn bäddmadrass att lägga direkt på golvet och tillkastat oss två små hårda soffkuddar i storlek 20*20 cm. Om man inte fixat något att sova på, borde man inte ha sagt något så man kunde överväga alternativen? På morgonen vaknade vi efter att knappt ha sovit en blund på det hårda golvet. Vi kom överrens om att vi skulle fråga om vi inte kunde få lov att låna någon av hennes kuddar, vi såg att hon hade tre kuddar i sin säng och verkade bara använda en.

Jag dricker naturligtvis inte efter att jag fått tillbaks mitt embryo och vill ju göra allt för att jag ska må så bra som möjligt så att mitt lilla liv vill stanna kvar! Bland annat sova ordentligt så jag var lite orolig för sömnen och vi pratade lite om att ta in på hotell men vi bestämde oss för att se om det blev bättre med ordentliga kuddar.

På torsdagskvällen gick vi ut för att äta och det var mycket trevligt. Tjejkompisen som bor i Italien (kommer kalla henne E) skulle upp och jobba dagen efter men ville trots det fortsätta barhoppandet. Som nykter var jag inte speciellt pigg på det och min andra tjejkompis  (kommer kalla henne B) var helt slut efter vår sömnlösa natt och inte heller sugen på att fortsätta. E blir sur och tycker att vi är riktigt tråkiga men ger med sig och följer med hem. Väl hemma frågar vi om vi kan få lägga hennes ryamatta under den 3 cm tjocka bäddmadrassen för att det kanske inte ska vara lika hårt. Det fick vi och med lite mindre golvkänsla och normala kuddar sov vi några timmar mer den natten.

På fredagskvällen kom E hem från jobbet och hade lagt upp hela kvällen som ett långt jippo. Normalt sätt hade jag inte haft något emot att följa med på en fest till en av hennes kollegor med vidare barhäng där vi skulle få träffa hennes Italienska kille och som avslutning dansa natten lång på ett uteställe en taxiresa utanför stan,  men som ruvare som vill hålla sig lugn och inte dricka alkohol så kändes det allt annat än kul.

Vi frågade om vi inte kunde hoppa över festen och gå ut och äta istället och sen möta upp Italienaren. Förslaget gick igenom med lite sura miner. Väl på restaurangen hade vi jättetrevligt och jag åt kanske mitt livs bästa pizza! 

 Klockan 22,30 skulle Mr Italien ha dykt upp men tiden gick och klockan blev allt mer. Kl 12 ca var vi ute på en bar och väntade och jag orkade inte länge ens låtsas vara pigg och dricka en alkoholfri drink bara för fasadens skull. Jag sa till E at jag inte kommer följa med på det där discot utan antagligen vill gå hem snart. Då får jag kommentaren ”Kan inte du dansa nykter”. Hon förstod inte alls.

Efter ytterligare 45 minuter på baren och jag håller på att somna där jag står frågar jag var Mr Italian har tagit vägen och att han får till kl 1 på sig (då är han 2,5 timme försenad) och att jag sen kommer att gå. Då får jag nästa kommen tar ”Guuuuud vad jag saknar ditt party jag”. Ja, sa jag, hon är dessvärre inte med oss denna helgen. Följt av ”För jag saaaaaknar verligen party du!”. Jag tänkte för mig själv, jaa,  om jag misslyckas med denna IVFen också så kommer jag kunna vara party jag igen om en vecka….. Tack for den kompis.

01:30 dyker Mr Italian upp och jag säger direkt hej men nu går jag hem. Givetvis får både jag och B varsin dänga för att vi inte stannar. Sen kommer beskedet om att vår utflykt imorgon går av stapeln kl 07:30, en partytur med hennes kille och kompisar till en närliggande stad och strand dagen efter. Vi säger direkt att få reda på att vi ska vara uppe 07:30 klockan halv två på natten efter att knappt ha sovit de andra dagarna inte alls känns aktuellt. En timme efter att vi kommit hem till hennes lägenhet kommer hon, Mr Italien och hans killkompisar dit för att käka lite pasta och hänga en stund. Somnar ca kl 3.

Klockan 07:30 dagen efter kommer hon inrusandes i rummet där vi sover och drar upp persiennerna. Vi säger att vi kommer inte följa med på den där resan efter 4 timmars nattsömn. B försöker förklara för henne att jag försöker göra något bra för mig själv och att inte sova och ständigt vara ute på galej nog inte står på min prioriteringslista. Detta leder till kommentaren ”Ni kan sova i bilen”. Då får jag nog. Jag säger till henne att hon får höra vad jag säger och att jag inte vill. Då stormar hon upprört ut från rummet.

När vi sen går upp vill hon inte prata med oss, inte svara på vad vi ska göra den dagen, om vi ska äta frukost eller något som helst. Det enda hon säger är ”Vi får vänta tills Mr Italian vaknar”. Då är jag redan så upprörd att jag kan inte låta bli att argt undra vad hon håller på med. Varför hon bara kan planera saker som involverar denna Italienska kille, hur hon kan vara sur på oss trots att vi stannar ute till kl halv två på en högljudd pubs trots att jag borde ha gått och lagt mig for länge sen. Hur kan hon vara så oförstående till att jag inte kan hålla det tempo som hon förväntar sig när hon vet vad jag går igenom.

Svaret jag får är att hon upplever att allt snurrar runt oss, dvs mig och B.

Det känns jättetråkigt att det enda vi tre tillsammans egentligen pratade om var hur E skulle få Mr Italian till att bli seriös, att hon aldrig frågade något om vad jag gick igenom. Hon kallar mig sin bästa kompis men trots det så verkar hon inte vilja att det ska gå bra för mig. Jag vill egentligen inte säga det högt men jag tror inte hon vill att min IVF ska lyckas. Efter den här helgen vet jag inte om jag ens vill kalla henne en kompis.

Det är jättesvårt att fånga vad som egentligen hände dessa fyra dagarna i ett blogginlägg. Det var så mycket mer och givetvis är min upplevelse färgad av hur jag mår. Fast kvarstår faktumet att jag känner mig väldigt ledsen och besviken på en kompis som jag tror jag ställer upp på ganska mycket inte alls är intresserad av att göra det samma.

Är där någon som har någon likande erfarenhet? Vad gör man?

Imorse vaknade jag lika trött som de andra dagarna kl 6,40 och intalade mig själv att jag hade tid att sova till kl 7. Jag sover mer eller mindre alltid som en sten och om jag tex har ont någonstans så kan jag ofta drömma om det istället för att vakna. Imorse vaknade jag med känslan att jag haft ont i magen inatt. När jag rör vid nedre delen av magen nu så känns den öm. Vet inte hur jag ska tolka det, är det normalt tro? Kan inte komma ihåg att jag hade ont magen på samma sätt förra gången.

Något annat jag saknar från förra gången är att jag inte känner någon skillnad i brösten. Förra gången fick jag svullna ömma bröst. Den här gången har jag bara ont i bröstvårtorna, vilket som man kan ha i alla fall. Det blev negativt utslag förra gången men jag tog mina ömmande bröst som ett positivt tecken. Att jag nu inte känner något oroar mig. Någon som upplevt något liknande?

M är i Oslo med jobbet så varför ska jag sitta här hemma och vänta? Nej, det är ju inget kul så jag sticker till Italien imorgon!   Jag och en tjejkompis ska ner och hälsa på en gemensam väninna. Jag var och hälsade på henne för ett år sen ca, då hade hon nästan precis flyttat dit. Det ska bli kul att se hur hennes Italienska har utvecklats och hur hennes liv flyter på därnere.

Jag och min tjejkompis bokade resan redan i januari och då visste jag inte att vi skulle ha genomgått en ivf behandling en vecka innan avresa, då hade jag kanske inte bokat. Men å andra sidan är det ganska skönt att få tankarna på annat.

Så imorgon efter jobb bär det iväg. Jag slutar redan vid 14 och då beger jag mig till flyplatsen där vi bestämt att mötas ca kl 15. Flyget går inte förrän kl 17 så vi får tid att käka lite innan vi flyger.

Jag känner redan hur bitter min vatten kommer att smaka när de andra tjejerna kalasar på härligt gott Italienskt vin. Jag har fått ett visst intryck av att det kommer vankas en del apertivo så då får jag väl bli den stela tjejen i hörnet med mitt glas alkoholfritt.

Misförstå inte mitt gnällande, hade jag vetat att lilla embryot har planer på att stanna kvar så hade det inte rört mig ryggen att inte få smaka det godaste vin i världen men dessvärre tror jag inte det.

Efter vår förra IVF reste jag och M till Dubai för att vila upp oss.Smart tyckte vi på förhand. Inte lika smart väl där. En semster utan vin till maten, strandfester som vi blev medbjudna på utan drinkar, M och jag med all tid i världen att älta IVFprocessen och nära hoppet om ett litet liv. Semestern gick åt till att vänta, vänta och vänta på domedagen när mensen skulle komma och testet skulle vara negativt.

När den kom och vi inte var med barn var det en dag kvar av semstern. Complete waste of time..... så kändes det ivf.

Men en långweekend till Italien i goda vänners lag blir nog bara bra. Jag kommer nog inte hinna tänka på IVF (tror jag ja).

Uppdateringar från Italien kommer på måndag! Trevlig helg så länge.

Jag är på jobbet idag men jag tror att jag kommer gå hem efter lunch. Min mage känns fortfarande som om den var full med glasskärvor och varje steg jag tar gör väldigt ont.

Imorgon klockan 14 är det besök hos kliniken igen får att få domen om hur många ägg som har blivit befruktade! Har läst på en del andras bloggar att deras läkare har ringt dem dagen efter för att ge besked om hur det har gått. Det gör tydligen inte vår vilket som jag tycker är lite dumt. Nu måste man ju gå en dag extra och undra hur det har gått. Tänkt om inte ett enda ägg av de 18 vi fick ut har blivit befruktade?! Jag har ju förstått genom att läsa andras bloggar att bara för att man fått ett bra resultat den enda gången betyder inte det att man får det nästa gång. Fast bra och bra, något fel var där ju iom att den lilla cellen inte ville stanna kvar. Men utan befruktade ägg kommer man ju inte ens så långt.

Ikväll kommer en väninna som bor i Italien på besök    Hon tyckte att vi kunde gå ut och power walka fredagmorgon. Jomenvisst tänkte jag, med tanke på min snigelfart som jag håller med min onda mage så lär det ta halva dagen att komma runt kvarteret! Jag tror dessvärre hon får gå på promenad själv.

Jag har haft ont i huvudet sen igårkväll. Irriterande spänningshuvudvärk som härjar längs med ögongloberna. Då det antagligen är biverkningar av Puregonet så vill jag inte ta några värktabletter. Av någon anledning har jag fått för mig att det kan vara förgiftande och därmed har jag hellre ont. Jag har inte heller druckit en enda kopp kaffe sen i söndags när jag började med sprutorna. Jag vet att det säkert inte spelar någon roll men i och med att man har läst att koffen kan verka fertilitetshämmande vågar jag inte chansa! Så huvudvärken är kanske lika mycket kaffeabstinensrelaterat som medicinrelaterat.

Summa summarum är väl att man blir lite småknäpp av barnlösheten. Bara en sån sak som att jag inte längre vågar använda tamponger! Vem vet vad som kan finnas på dem, infertilitetsbakterier!! Jag hör själv hur det låter och jag trodde aldrig jag skulle kunna lura mig själv att tro på denna typen av dumheter. Men nu är jag här, trogen bindanvändare sen mer än ett år tillbaks.

Denna månden kunde det som sagt inte bli någon ny IVF pga påsken som kom mitt när äggen skulle ha plockats och eftersom klinikerna inte har öppet på helgen så blev det inte något den här månaden. Nu var det ända sen i februari som vi gjorde förra och livet har på något sätt återgått till det normala, vilket som är ganska skönt.

Nu är det ca två veckor kvar till nästa behandling, beroende på när jag får mens. Jag kan inte säga att det bara är positiva känslor. Man har ju kunnat leva normalt nu i några månader och nästan kunnat tänka på annat.

Jag har funderat en del på vad det är som gör att man kommer till den där punkten att man vill ha barn. Jag har fram tills för 1,5 år sen tänkt på barn som något väldigt abstrakt, jag har helt enkelt inte kunnat relatera till det. Jag har ens kunnat göra mig en föreställning om hur det skulle vara att ha några.

När mina vänner började prata om att skaffa barn tyckte jag nästan att det innebar att de gett upp önskan om något mer. Att de inte längre ville vara den flexibla, karriärsfokuserade kvinnan. Barn, vem ville sätta käppar i hjulet på sig själv och skaffa barn?!

Så nu som sagt när det inte funkar så framstår det som så självklart för mig varför man vill. Tanken på att inte få ösa massa kärlek på ett litet liv, att se det utvecklas, att få hjälpa det utvecklas skär i mitt hjärta. När jag ser mina vänner bebisar stapplande fram på sina rultiga små ben kan jag inte föreställa mig något gulligare. Jag vill verkligen få en chans att skapa en lycklig och kärleksfull familj. Jag vet att jag och min sambo hade blivit överlyckliga om vår stora önskan om ett barn blev sann och att vi hade skapat något bra tillsammans.

Hur känns det när man bestämmer sig för att sluta kämpa för detta enda mål? Någon som vet? Blir livet lättare när man flyttar sitt fokus till något annat?

Jag känner nämligen att ens egna utveckling står helt still i kampen på detta barn. Man vågar inte byta jobb (för tänk om det händer och då blir man inte populär på nya arbetsplatsen), man vågar inte börja plugga (för tänk om det händer och då har man inga pengar). Man går bara och väntar och väntar. Så förbannat hopplöst.

Någon som har några tips?