När slutar man kämpa mot sitt öde och accepterar faktumet att det barn som kommer bli en del av vår familj kommer inte ha min sambos vackra ögon och härliga leende, eller mitt blonda hår för den delen. Jag tror inte det vore svårt att älska vilket barn som helst, jag tror inte att det är så viktigt för mig att det är mitt blod som rinner i den barnhand jag håller.

Det jag är rädd för är att mitt adopterade barn inte ska bli lyckligt, att mitt barn ska sakna det kulturarv som togs ifrån. Jag är rädd för att mitt barn  med sin mörka hudfärg ska anklaga oss för de rasistiska diskrimineringar som kan uppstå. Jag är rädd att vår kärlek inte kommer vara tillräcklig för att bära vårt barn genom allt det svåra som kommer med livet.  

Jag har tidigare nämnt att jag vuxit upp utan min biologiska pappa och det har gett mig djupa men. Min styvfar var det inget fel på men han valde att bara vara min systers pappa. Kanske han trodde han att det var bättre så, för att lämna plats åt mammas och mitt förhållande. Om han ändå hade förstått hur mycket det hade betytt om han hade velat följa med på kvartsamtalen, fotbollsmatchen, simträningen. Min fina mamma satt alltid där. Hon frös på det oisolerade ridhuset för att uppmuntra mina små framgångar på hästryggen som 7-åring. Hon satt uttråkad och lite nervös när jag lärde mig simma men nästan drunknade istället i vår lilla stads sjabbiga simhall. Trots mammas fenomenala insats har jag lärt mig hata mig själv för det som jag inte hade. Som vuxen förstår jag att det inte kan vara en 6 månaders babys fel att hennes pappa inte ville stanna men även som vuxen gråter mitt hjärta och känner sig övergivet.

Hade jag vuxit upp som en hel människa om jag fått ha en fars kärlek, biologisk eller inte? Hade jag idag varit oskadad om jag inte vetat skillnaden på att ha en förälder och att inte ha en, jag kunde ju hela tiden jämföra mig med min syster. Är det för att jag alltid varit en del av en familj där jag egentligen mest stör bilden, där jag vet att jag är utbölingen, där det är jag som kanske inte borde ha funnits om mamma hade vetat innan min farsa stack att han var ett svin?

När jag känner såhär, hur ska jag då våga tro att mitt vackra mörka barn från andra sida jorden inte ska känna likadant? Om jag och min sambo överöser barnet med kärlek, kommer det överskugga frånvaron av en biologisk förälder? Spelar det någon roll vart kärleken kommer ifrån så länge den är äkta och varaktig?

 

Hedda

2 juli 2011 09:36

Jag tycker det är viktiga och relevant frågor som du tänker på. Just utifrån vad du själv har varit med om. Det låter som en väldigt svår situation för dig under din uppväxt, att vara liksom lite "utanför" i förhållande till styvpappa och ditt syskon. En hemsk situation att utsätta ett barn för!

Jag tror inte alls att ett eventuellt adoptivbarn hos er kommer att få det så. Visst kommer det att finnas funderingar hos barnet om dess ursprung. Men så länge ni är två självklara föräldrar för barnet, så kommer det nog inte att känna så som du kände under uppväxten, känna sig utanför. Jag tror att det är värre för barnet om man inte är öppen kring adoptionen och barnet själv kan bygga upp fantasier om att vara bortvald. Bättre att prata om saken i så fall. Ert barn kommer att växa upp med två föräldrar som gång på gång väljer barnet, i alla lägen. Så tror jag.

http://heddasdagbok.wordpress.com

attfakallasigmamma

3 juli 2011 18:22

Det är också det jag vill tro, att det är inte om kärleken är biologisk som räknas utan att man får den. Jag tror inte jag hade känt mig lika sviken av min biologiska pappa eller funderat på varför ha inte ville vara min far om där hade funnits någon som ville ta den rollen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...