I många av mina inlägg kan det kanske verka som jag är total labil, på gränsen till hysterin. Mycket av det jag känner tar sig endast uttryck här på min blogg och rent utåt sätt försöker jag hålla en positiv attityd och fungera i mina relationer på jobb, vänner familj. Ibland undrar jag dock hur länge jag kommer hålla mig flytande. Jag har alltid varit tvungen att ösa ur skorven för att inte sjunka men mycket kärlek från M och goda vänner har hjälpt mig att lappa hålen och hålla båten ganska torr. Barnlösheten kommer som en extra bärlast på ett skepp som redan är överlastat. Jag känner att jag snart behöver ta mig in i hamn och få en chans att lasta av lite av min dödvikt för att kunna fortsätta.

Att kunna bete mig lite galet här på bloggen och använda den som mitt helvetesgap där jag kan skrika ut min ilska och frustration hjälper mig i vardagen. Här kan jag lätta mig hjärta utan att svärta ner livet för alla mina kära som jag tycker så mycket om.

Ibland vill jag bara släppa taget och sluta ösa, ge upp, låta båten sjunka. Ibland förstår jag inte vad det är för mening med att fortsätta anstränga sig. Jag har börjat spara på guldkorn, minnen som får mig att må bra. När jag mår dåligt vill jag helst inte göra något, då kan jag ta fram en av mina små guldklimpar och försöka komma ihåg varför livet är ganska bra och träffa den personen som fick mig att skratta istället för att isolera mig och sjunka djupare ner i min smärta.

Att barnlösa mår psykiskt dåligt kom knappast som en chock, hur skulle något annat vara möjligt. Jag hoppas att jag genom min ständiga kamp om att bevisa för mig själv min rätt till existens är rustad för att ta mig an ännu en kamp.

Att den som gått genom hela livet med solen som sitt ständiga följeslagare skulle klara de barnlösas sorg bättre än vad jag gör är ju ingen garanti.