Utöver att jag är så extremt ledsen över att jag och M inte verkar kunna få barn tillsammans så är jag ledsen över att barnlösheten går ut över så mycket annat.

Jag har nu förstått att man måste vara gift för att kunna adoptera. Även om jag inte kan få barn så borde jag väl få lov att gifta mig för att det känns som man vill, för att man har råd, för att det ska bli en fantastisk dag. Nu måste vi gifta oss pga. den olycka som vi drabbats av. Vi kommer inte ha råd att ha en fest för pengarna måste sparas till eventuell adoption.

Visst har jag och M blivit starkare av alla motgångar men vi har även förlorat mycket glädje i förhållandet. Många av våra planer har fått läggas på hyllan för att pengarna ska gå till behandlingar.

Sexlivet ska vi inte prata om. Jag kallar det tvångssex, det sex som man har under ÄL. Längtar bara till att perioden ska vara över så man kan ha sex för njutningens skull. Fast den tiden kommer ju inte, för när tvångsperioden är över vill jag vara ifred och slippa. Sen ju närmre mens jag kommer desto mindre vill jag med risk för att min mens ska sätta igång. Jag vet att det inte spelar någon roll för en eventuell graviditets skull men jag blir så förbannat ledsen av att få mens så jag bävar för att få den varje gång. När jag väl har mens är jag så deppig och då vill jag definitivt inte. När mensen är slut vill jag inte heller för då börjar ”tvångsperioden” snart och då vill jag vila upp mig inför den. Jag ni hör ju själv hur det låter. Jag tycker så förbannat synd om min sambo. Sex har bara blivit en del av lidandet. Jag finner ingen njutning i det mer.

Jag hatar min ofruktsamma kropp, hur ska jag vilja att någon annan tog på den? Är det någon annan som gått igenom något liknande och har ni lyckats ta er igenom det?

Jag är så rädd för de törnar vårt förhållande får ta om och om igen. Kommer det finnas något kvar av oss den dag vi håller vårt älskade barn i famnen?