För en månad sen var vi hos kliniken för ett "vad gör vi nu möte", som jag även bloggat om. Något som läkaren sa i slutet av infon var att han, utan att kunna lova, verkligen trodde att vi skulle bli gravida tillslut. Jag blev glad när han sa det men nu undrar jag om det hade varit bättre om han aldrig sagt något. Med den "vetskapen" kommer jag ju aldrig våga sluta försöka. Trots våra vad han menar är goda odds så är det ju något som inte fungerar!

Jag måste också fråga något förbjudet.... är där någon som provat/ funderat på att prova spermadonation TROTS att det inte är något fel på mannens simmare? Det kan ju faktiskt vara något hos oss som kombo som gör att det inte funkar. Äggdonation ligger ju i en helt annan prisklass när det inte är något dokumenterat fel på ens egna ägg och man har möjlighet till finansiering genom det offentliga.

I går stack jag och M ut och grillade vid stranden, vi är ett par riktiga grillare han och jag. Vi grillar inget märkvärdigt, ibland bara korv med bröd. Men det är så mysigt att ta vår lilla picknickgrill, vår fula orange picknickfilt som M tycker ger en nostalgisk känsla och därför vägrar ge upp och sticka iväg någonstans vackert.

Vi grillade våra något tråkiga hamburgare, drömde om dyra möbler som jag hittat i olika inredningsbutiker tidigare på dagen och tittade på alla fågelfamiljer med snart flygfärdiga ungar. En perfekt kväll. Som jag givetvis var tvungen att förstöra genom barnsnack. Jag måste verkligen sluta älta. M blev på lite dåligt humör av mitt ständiga tjatande, det kan jag kanske förstå… men jag kan inte släppa det! M lovade dock att vi kunde ställa oss i adoptionskö till hösten! Det känns skönt att han fattar att det tar några år at få igenom en adoption så även om vi inte är redo nu så är vi kanske det om 4 år när ”det är vår tur”. Det känns ju bara dumt att inte hålla alla möjliga dörrar öppna. Nu vet jag att vi kommer få ett barn, vårt barn, biologiskt eller inte.