Den första jag berättade för om vår barnlöshet var faktiskt en universitetskompis från Australien som nu bor i Kina. Jag berättade över email då det är så vi brukar ha kontakt. Varför jag valde henne var nog pga. distansen. Det kändes inte så farligt att hon visste med alla hav och länder som skydd emellan. Jag behövde prova att berätta. Det kändes ganska bra tyckte jag. Jag kände mig betydligt friare efter att få ha berättat för någon. Lite som det känns när jag ventilerar mina känslor här.

Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade på responsen även om jag per dagens datum hade tyckt den var aningen klyschig. Fick en story om hennes kompis som gått igenom IVF och lyckats och sen blivit gravid igen mot alla odds naturlig väg. Antagligen menat som en sporre. I min värld händer inte det mig utan någon annan så inte mycket tröst.

Jag skickade iväg ett mail för några dagar sen och berättade bl.a om mina planer att börja plugga igen till hösten. Hon tyckte det var vågligt gjort och gratulerade mig för att jag äntligen tagit steget. Med följdfrågan;

-Lägger ni ner planerna om bebbe nu ett tag då?

En helt legitim fråga. Fast vad ska jag svara?

Sanningen är att vi önskar och drömmer mer än någonsin. Varför jag ska plugga är för att jag vägrar sluta drömma, vägrar sluta leva, vägrar sluta utvecklas. Jag kan inte sitta och se på hur alla mina drömmar och livsplaner och står och faller med mina misslyckade IVFresultat. Jag måste fortsätta tro att allt är möjligt om man bara ger sig fan på det. Skulle jag bli gravid som student skulle jag bli världens lyckligaste. Skulle jag inte kunna vara mammaledig för att jag inte hade fått några pengar från försäkringskassan hade jag kunnat leva med det också. Om M får ta all föräldraledigheten så är jag glad för att han får chansen att vara med sitt barn. Så länge vår efterlängtade och älskade unge tar och dyker upp kommer han/ hon vara mer än välkommen oberoende situation.  

Så om vi lägger ner planerna?

Aldrig i livet.