Jag har alltid räknat med att jag inte kommer bli gravid. Ingenting annat har ju gått som jag önskat så varför detta?

Andra verkar ta för givet att det ska fungera och följaktligen verkar det göra det också.

Ett minne kom för mig från en sommar för två år sen. Jag och min bästa kompis satt i en park, käkade sushi och delade en flaska rosé. Hon berättade att hon och hennes sambo tänkte börja försöka få barn. Alla mina varningssignaler började genast lysa rött och tjuta;   ”hur vågar hon säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 4 månader senare kunde hon berätta den glada nyheten om att de väntade tillökning.

På ett bröllop för 3 månader sen talade prästen om brudparets kärlek och det var i kärlekens tecken de nu stod framför varandra för att bli man och fru. Prästen talade om deras önskan att bilda familj och att det var nästa steg i deras resa tillsammans. Igen, jag som då visste hur svårt och oplanerat det kan vara att få ett barn tänkte; ”hur vågar de säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 2 månader senare träffades jag och min väninna hemma hos henne då hon berättade att hon var gravid.

Hur kunde jag veta innan jag ens försökt att det inte skulle fungera när alla andra verkar kunna ta det för givet?!! Jag blir så förbannad, ledsen, hatisk, bitter, förtvivlad när mina farhågor ännu en gång besannats. Vad är det jag har gjort för   att förtjäna detta öde?! Varför får inte jag vara lycklig?

Jag önskar att något, en enda gång, bara en enda, ska fungera utan att jag ska behöva slåss med näbbar och klor för min rätt till det som verkar finnas naturligt i andra människors liv.