Jag och min sambo M hade ett ganska seriöst prat i lördags morse om hur vi ska klara oss igenom det här, med det här menar jag vår sorg över det barn som vi längtat så länge efter och kanske aldrig får. Hela vårt gemensamma liv går ju ner i en svaka pga det här. Jag tror jag pratar alldeles för ofta om min längtan efter vårt barn och glömmer bort att vi kan prata om andra saker, om våra andra drömmar.  Fast det är svårt att inte prata om det, vi är två om det här och vem kan bättre förstå mig?

Jag ville gärna diskutera hur vi ska ställa oss till en eventuell adoption. M vill knappt ta ordet i sin mun än mindre prata om det. Jag är bara så rädd att om vi kämpar i 3 år till och ingenting har hänt på de åren och vi först då beslutar oss för att ställa oss i en adoptionskö, så kan det ta ännu flera år innan vi får vårt efterlängtade barn.

Det som är så tråkigt med den här barnlösheten är ju också att den kostar så otroligt mycket pengar. Pga att jag och M inte registerade oss på samma adress förrän långt efter vi blev sambo så har vi tex inte rätt till att ställa oss i kö för fertilitetsutredning förrän i november i år genom det offentliga. Det är fortfarande 5 månader dit och vi bestämde oss redan i januari i år att så länge kunde vi inte vänta och har därför redan betalat 65,000 kr privat för insemination och 3 IVFbehandlingar varav 2 behandlingar redan misslyckats. Skulle även de försöken som staten betalar misslyckas så ska vi försöka skrapa ihop ytterligare 60,000 kr och misslyckas det ska vi fram med ungefär lika mycket till för en adoption. Att kunna gifta sig och bjuda alla man tycker om, släkt och vänner känns som en avlägsen dröm när alla pengarna ska gå till kampen om ett barn. Det spär dessvärre på bitterheten och det känns förbannat tungt. Dessvärre spär det också på min känsla av oduglighet. "Ingen vill ha dig, inte ens dit eget barn." Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är meningen att jag ska vara en återvändsgränd där ingen kärlek kan gro, en infertil mulåsna, ett missfoster. Ibland undrar jag varför man inte bara ger upp kampen.