Jag och min sambo M hade ett ganska seriöst prat i lördags morse om hur vi ska klara oss igenom det här, med det här menar jag vår sorg över det barn som vi längtat så länge efter och kanske aldrig får. Hela vårt gemensamma liv går ju ner i en svaka pga det här. Jag tror jag pratar alldeles för ofta om min längtan efter vårt barn och glömmer bort att vi kan prata om andra saker, om våra andra drömmar.  Fast det är svårt att inte prata om det, vi är två om det här och vem kan bättre förstå mig?

Jag ville gärna diskutera hur vi ska ställa oss till en eventuell adoption. M vill knappt ta ordet i sin mun än mindre prata om det. Jag är bara så rädd att om vi kämpar i 3 år till och ingenting har hänt på de åren och vi först då beslutar oss för att ställa oss i en adoptionskö, så kan det ta ännu flera år innan vi får vårt efterlängtade barn.

Det som är så tråkigt med den här barnlösheten är ju också att den kostar så otroligt mycket pengar. Pga att jag och M inte registerade oss på samma adress förrän långt efter vi blev sambo så har vi tex inte rätt till att ställa oss i kö för fertilitetsutredning förrän i november i år genom det offentliga. Det är fortfarande 5 månader dit och vi bestämde oss redan i januari i år att så länge kunde vi inte vänta och har därför redan betalat 65,000 kr privat för insemination och 3 IVFbehandlingar varav 2 behandlingar redan misslyckats. Skulle även de försöken som staten betalar misslyckas så ska vi försöka skrapa ihop ytterligare 60,000 kr och misslyckas det ska vi fram med ungefär lika mycket till för en adoption. Att kunna gifta sig och bjuda alla man tycker om, släkt och vänner känns som en avlägsen dröm när alla pengarna ska gå till kampen om ett barn. Det spär dessvärre på bitterheten och det känns förbannat tungt. Dessvärre spär det också på min känsla av oduglighet. "Ingen vill ha dig, inte ens dit eget barn." Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är meningen att jag ska vara en återvändsgränd där ingen kärlek kan gro, en infertil mulåsna, ett missfoster. Ibland undrar jag varför man inte bara ger upp kampen.  

 

Hedda

4 juli 2011 09:39

Ja, det är inte lätt. Inte bara det att inte få de barn man vill ha, utan också behöva betala enorma summor för att ens kunna försöka.

Ofta har mannen mycket svårare att ta till sig adoption som en möjlighet än kvinnan... så var det för oss. Men jag var lite fräck och ställde oss i kö innan vi hade pratat färdigt om alternativet adoption. Visst, det kostar några tusenlappar till, men jag tänkte att det är värt det, bara för att kunna veta att möjligheten finns. Långt efter att vi började köa, så visade sig adoption bli vår möjlighet och då var även min man med på det. Nånstans när man ser att man kommit till vägs ändå med behandlingar, så blir det alternativet kanske lättare att ta till sig. Men jag hoppas att ni ska lyckas innan dess.

Vårt bröllop blev väldigt litet och billigt. För oss var det ok, men jag tycker man ska ordna det bröllop som man vill ha. Du tror inte att någon av era respektive familjer skulle kunna hjälpa till med kostnaderna?
Kram.

http://heddasdagbok.wordpress.com

attfakallasigmamma

4 juli 2011 10:14

Många av de planer och drömmar man hade har fått ändrats pga barnlösheten. Jag hoppas verkligen inte att min dröm att få gifta mig med världens underbaraste man inte ska bli av för att vi inte har råd. Men samtidigt är både jag och min sambo "doers" och ganska rationella till vår läggning. Att lägga massa pengar på en bröllopsfest när vi vet att glädjen bara är för en dag och ett barn kommer ge oss lycka resten av livet så är valet enkelt. När jag går på andras bröllop och ser hur de kan fira sin kärlek med nära och kära så blir jag lite ledsen över insikten att vi måste välja. På en bra dag klarar jag av att inse att det är på grund av vår kärlek som vi kämpar för ett barn och ett bröllop kommer inte ändra på våra känslor för varandra. På en dålig dag känner jag mig lurad på livet och det som verkar som självklart för de flesta.
Vi har ännu inte diskuterat vår ekonomiska situation med våra respektive familjer men om några år börjar de väl undra och då får man se om de erbjuder sig utan att man behöver fråga.
Annars blir det ett enkelt bröllop, det viktigaste är ju trots allt kärleken.

Vad bra att din man ändrade sig. Det är kanske mer vanligt att män har svårare att ta till sig tanken på en adoption?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...