I många av mina inlägg kan det kanske verka som jag är total labil, på gränsen till hysterin. Mycket av det jag känner tar sig endast uttryck här på min blogg och rent utåt sätt försöker jag hålla en positiv attityd och fungera i mina relationer på jobb, vänner familj. Ibland undrar jag dock hur länge jag kommer hålla mig flytande. Jag har alltid varit tvungen att ösa ur skorven för att inte sjunka men mycket kärlek från M och goda vänner har hjälpt mig att lappa hålen och hålla båten ganska torr. Barnlösheten kommer som en extra bärlast på ett skepp som redan är överlastat. Jag känner att jag snart behöver ta mig in i hamn och få en chans att lasta av lite av min dödvikt för att kunna fortsätta.

Att kunna bete mig lite galet här på bloggen och använda den som mitt helvetesgap där jag kan skrika ut min ilska och frustration hjälper mig i vardagen. Här kan jag lätta mig hjärta utan att svärta ner livet för alla mina kära som jag tycker så mycket om.

Ibland vill jag bara släppa taget och sluta ösa, ge upp, låta båten sjunka. Ibland förstår jag inte vad det är för mening med att fortsätta anstränga sig. Jag har börjat spara på guldkorn, minnen som får mig att må bra. När jag mår dåligt vill jag helst inte göra något, då kan jag ta fram en av mina små guldklimpar och försöka komma ihåg varför livet är ganska bra och träffa den personen som fick mig att skratta istället för att isolera mig och sjunka djupare ner i min smärta.

Att barnlösa mår psykiskt dåligt kom knappast som en chock, hur skulle något annat vara möjligt. Jag hoppas att jag genom min ständiga kamp om att bevisa för mig själv min rätt till existens är rustad för att ta mig an ännu en kamp.

Att den som gått genom hela livet med solen som sitt ständiga följeslagare skulle klara de barnlösas sorg bättre än vad jag gör är ju ingen garanti.

 

Hedda

4 juli 2011 18:00

Visst är det bra att man kan använda bloggen! Så tror jag många av oss gör. Använder bloggen för det svåra, så att vi kan visa upp ett glatt ansikte för vår omgivning. Det bästa vore förstås om vi fick lov att vara lite ledsna i vår vanliga vardag, när vi behöver det. Men det är inte så lätt. Jobbet ska fungera och människor har vissa förväntningar på oss. Men ibland blir jag ledsen när jag ser att mina medbloggerskor håller så mycket inom sig, som jag själv gjort och gör. När ska vi våga och kunna visa omgivningen hur ledsna vi faktiskt är inuti?

http://heddasdagbok.wordpress.com

attfakallasigmamma

5 juli 2011 10:47

Ibland vet jag inte om jag blir ledsnare av bloggen just för att jag ventilerar alla mina känslor och normalt sätt försöker stävja dem. Jag hoppas det betyder att jag bearbetar dem och att det är bättre på sikt och att det inte betyder att man gräver gropen djupare.

Kram

 

Ninna /villblimammanu

4 juli 2011 22:37

Tack för dina varma ord... Det är tungt nu...
Kram Ninna

http://www.villblimammanu.blogspot.com

attfakallasigmamma

5 juli 2011 10:43

Det förstår jag =(

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...