Utöver att jag är så extremt ledsen över att jag och M inte verkar kunna få barn tillsammans så är jag ledsen över att barnlösheten går ut över så mycket annat.

Jag har nu förstått att man måste vara gift för att kunna adoptera. Även om jag inte kan få barn så borde jag väl få lov att gifta mig för att det känns som man vill, för att man har råd, för att det ska bli en fantastisk dag. Nu måste vi gifta oss pga. den olycka som vi drabbats av. Vi kommer inte ha råd att ha en fest för pengarna måste sparas till eventuell adoption.

Visst har jag och M blivit starkare av alla motgångar men vi har även förlorat mycket glädje i förhållandet. Många av våra planer har fått läggas på hyllan för att pengarna ska gå till behandlingar.

Sexlivet ska vi inte prata om. Jag kallar det tvångssex, det sex som man har under ÄL. Längtar bara till att perioden ska vara över så man kan ha sex för njutningens skull. Fast den tiden kommer ju inte, för när tvångsperioden är över vill jag vara ifred och slippa. Sen ju närmre mens jag kommer desto mindre vill jag med risk för att min mens ska sätta igång. Jag vet att det inte spelar någon roll för en eventuell graviditets skull men jag blir så förbannat ledsen av att få mens så jag bävar för att få den varje gång. När jag väl har mens är jag så deppig och då vill jag definitivt inte. När mensen är slut vill jag inte heller för då börjar ”tvångsperioden” snart och då vill jag vila upp mig inför den. Jag ni hör ju själv hur det låter. Jag tycker så förbannat synd om min sambo. Sex har bara blivit en del av lidandet. Jag finner ingen njutning i det mer.

Jag hatar min ofruktsamma kropp, hur ska jag vilja att någon annan tog på den? Är det någon annan som gått igenom något liknande och har ni lyckats ta er igenom det?

Jag är så rädd för de törnar vårt förhållande får ta om och om igen. Kommer det finnas något kvar av oss den dag vi håller vårt älskade barn i famnen?

 

Hedda

8 juli 2011 18:29

Det är nog mer regel än undantag att sexlivet påverkas negativt av sånt här. Förstår att du är orolig, men en sak som jag tror stärker förhållandet är om man kan prata om det. Det här med bröllop kan ni ju fundera över ett tag, även om ni nån gång vill adoptera så kan ni vänta med bröllop. Det finns flera länder som inte kräver att man ska ha varit gift länge. Och varför inte be föräldrarna om ekonomisk hjälp men bröllopet?
Hoppas ni känner att ni kan hitta en väg.

http://heddasdagbok.wordpress.com

attfakallasigmamma

11 juli 2011 13:35

Jag hoppas också att vi tillslut hittar en lösning, förhoppningsvis i form av ett barn. Biologiskt eller inte. Jag tror nämligen att det är vår sorg som gör att vi söker oss ifrån varandra istället för att finna trösten i vår gemenskap. Fast det är säkert ganska vanligt.. men sorgligt iallafall.

 

Lina

9 juli 2011 12:02

Tack för din kommentar hos mig. Jag har inte hunnit läsa så mkt på din blogg än, men det verkar som om vår situation och tankar är rättså lika. Det där medsexandet känner jag så väl igen. Numera vill jag endast när det finns en chans för befruktning annars vill jag vila upp mig tills chansen återkommer. Ang. giftemål så kan ni ta det borgligt för att få papprena, sedan ta kyrkan , festen osv senare när ni vill och har råd.kramar

http://ensmulahopp.blogspot.com

attfakallasigmamma

11 juli 2011 13:31

Skönt att höra att det inte bara är jag som inte känner för sex! Det hade nästan känts konstigt om alla andra i samma situation sexliv rullade på opåverkat.
Angående bröllopet så kan min praktiska sida förstå att det verkar vettigt att bara slänga i papperna och få det gjort.
Min romantiska, opraktiska sida gråter när jag tänker på att det ska sluta så.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...