Jag har alltid räknat med att jag inte kommer bli gravid. Ingenting annat har ju gått som jag önskat så varför detta?

Andra verkar ta för givet att det ska fungera och följaktligen verkar det göra det också.

Ett minne kom för mig från en sommar för två år sen. Jag och min bästa kompis satt i en park, käkade sushi och delade en flaska rosé. Hon berättade att hon och hennes sambo tänkte börja försöka få barn. Alla mina varningssignaler började genast lysa rött och tjuta;   ”hur vågar hon säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 4 månader senare kunde hon berätta den glada nyheten om att de väntade tillökning.

På ett bröllop för 3 månader sen talade prästen om brudparets kärlek och det var i kärlekens tecken de nu stod framför varandra för att bli man och fru. Prästen talade om deras önskan att bilda familj och att det var nästa steg i deras resa tillsammans. Igen, jag som då visste hur svårt och oplanerat det kan vara att få ett barn tänkte; ”hur vågar de säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 2 månader senare träffades jag och min väninna hemma hos henne då hon berättade att hon var gravid.

Hur kunde jag veta innan jag ens försökt att det inte skulle fungera när alla andra verkar kunna ta det för givet?!! Jag blir så förbannad, ledsen, hatisk, bitter, förtvivlad när mina farhågor ännu en gång besannats. Vad är det jag har gjort för   att förtjäna detta öde?! Varför får inte jag vara lycklig?

Jag önskar att något, en enda gång, bara en enda, ska fungera utan att jag ska behöva slåss med näbbar och klor för min rätt till det som verkar finnas naturligt i andra människors liv.

 

Hedda

12 juli 2011 19:36

Så var det för mig med, att jag från början tvivlade på min förmåga. Men det tror jag hade mer att göra med dålig självkänsla än något annat. Att andra tror att de ska lyckas och sedan lyckas, ja, de flesta lyckas ju få barn utan större problem. Det är vi som är de där vart 6:e paret. Vad ska man kalla det.. ödet, otur? Det är inte lätt att acceptera att det är såhär, för det känns så himla orättvist... :(

http://heddasdagbok.wordpress.com

attfakallasigmamma

13 juli 2011 09:36

Ja, det handlar nog om dålig självkänsla men samtidigt har jag ju nu fått mina farhågor bekräftade och nu kan jag ju inte tro något annat än att det är sant =(
Finns det någon möjlighet att förmågan sitter i tron?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...