Lina

13 juli 2011 10:42

Jag känner likadant. Ibland önskar jag att jag aldrig mera ska behöva ha sex ever i mitt liv. Knäppt men efter flera års schemalagd sex har nog förstört mycket. En del läkare säger släpp testen och kör varannan dag. Sure alla orkar ju varannan dag i åravis.En släkting till mig som blev gravid inom en månad med varje unge sa att vi nog sexar för lite därav ingen graviditet. När jag då nämde varannan dags tipset från läkaren blev hon helt förfärad. Själv blev hon ju som sagt gravid typ första gången utan skydd. Ja sånt är livet.

attfakallasigmamma

13 juli 2011 11:17

Den har jag också hört av läkaren och den har vi också ibland praktiserat och sen fått dåligt samvete för att vi kanske missade chansen för att vi inte gjorde det varje dag... Så istället kör man ett 7 dagars ryck för att vara säker att man inte missar något tillfälle! Uthärdar, försöker ignorera känslan av att ens kropp blir invaderad mot ens vilja, utan att visa något för en stackars sambo som redan kämpar för att leverera under sex med en träbit (jag).

Pi

13 juli 2011 22:32

Såg att du tidigare hade lämnat en kommentar på min blogg. Tack!

Jag kan inte nog poängtera vikten av att ställa sig i kö SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT!

Själva gick vi den obligatoriska utbildningen hösten 2007 och ställde oss i kö i en adoptionsorganisation i nov 2007. Vi lämnade in ansökan om medgivande till socialnämnden våren 2008 och fick det i februari 2009. Sen har vi väntat och väntat. Vi HADE kunnat få lämna in ansökan till ett land hösten 2009 och kanske fått barn våren 2010, men då hade vi av olika anledningar redan spetsat in oss på ett annat land (bland annat för att det landet inte krävde att man skulle vara på plats i flera månader). Vi behövde förnya vårt medgivande hösten 2010 (det får inte vara för gammalt när man skickar till ett land). I jul var vi äntligen på tur att få börja göra i ordning våra handlingar och i maj var vi klara med det och de skickades iväg. Nu får vi räkna med åtminstone ett år innan vi får barnbesked (och då kanske vårt medgivande är för gammalt igen!!). Det jag vill säga är att det är grymma väntetider både i Sverige och de flesta länder. En del länder har kortare väntetider, men kraven till en del av dem är höga vad gäller att man ska vara helt frisk, inte ha någon plump i något register (här klarar vi oss i och för sig galant :-), ha en viss ålder, en särskild utbildningsnivå, hög inkomst och inte för höga lån o s v.

Så, om ni ens överväger adoption i framtiden, ställ er i kö NU. Ofta är köerna bara i Sverige för att få börja med sina handlingar flera år!!

Saker som man får göra och som tar tid (olika lång tid beroende på vilken kommun man bor i och i vilket land man sen ställer sig i kö för att adoptera):
* Välja adoptionsorganisation och ställa sig i kö där (kostar oftast flera tusen per år tyvärr).
* Få en första tid hos familjerätten
* Gå adoptionsutbildningen
* Få göra utredningen (görs av familjerätten, mycket ingående)
* Få medgivande av socialnämnden
* Stå i kö till det land man väljer (oftast har man inte så hemskt många att välja på)
* Få börja med handlingarna till landet
* Fixa alla handlingar (t ex utdrag från polisregistret och skatteverket, läkarundersökning, provtagningar, psykologisk utvärdering, referensbrev, rekommendationsbrev från präst och vänner, brev till biologiska mamman, nytagna kort på hem och vänner och släkt, o s v, o s v).
* Få handlingarna godkända av adoptionsorganisationen (informellt, så de ser att allt är med)
* Få skicka handlingarna till landet
* Vänta på barnbesked
* Få godkännande om att få gå vidare med att adoptera just det barnet (går oftast fort)
* Vänta på resebesked

Så, ställ er i kö nu och prata även med familjerätten om vad de har för väntetider, så ni vet!

Läs gärna också om adoption så ni förbereder er lite mentalt, då är det lättare att ta steget sen. För oss känns det idag som det självklara sättet att få barn på, trots all administration och väntan :-). Lycka till!!

attfakallasigmamma

14 juli 2011 12:48

Hej Pi,

Tack för ditt långa utförliga svar! Det gav mig svar på många frågor men gjorde mig samtidigt helt matt. Hur orkar man gå igenom IVF, bråka med läkare, må dåligt OCH fixa allt det här samtidigt?! Fast jag är glad att jag såhär tidigt fattar att det kommer bli en hård kamp, många besvikelser och en lång, lång väntan.

Tackar igen för alla upplysningar! Det betydde mycket.

Kram