Dan förre dan! Borde jag inte vara nervös, olycklig, rädd för att jag ska in på IVF kliniken imorgon och bli drogad med morfin för att sedan ha jätteont i magen i flera dagar efteråt. Men jag är jätteglad. Glad som inför en rolig fest, en resa eller en spännande dejt. Man måste verkligen bli helt skum av behandlingen.

Vad är annorlunda denna gången mot första gången? Förra gången trodde jag nog verkligen att det skulle fungera. Denna gången så tror jag det inte, varför skulle det? Därför känner jag mig nog inte lika nervös, för varför i hela världen skulle det fungera?

Vid förra behandlingen levde jag fortfarande bara före det här men sen det misslyckades senast har jag gått vidare med mitt liv och försökt tänka; Vad gör jag om jag aldrig får barn? Första tanken var att bara lägga mig ner och dö. Sen ryckte jag upp mig. Det finns ju massa roliga saker som man kan göra för sig själv. Jag misstrivs ganska mycket på jobbet som jag har stannat kvar på nu i 2,5 år istället för att söka nytt i väntan på en graviditet som ständigt uteblir. Så jag har gjort slag i saken och sökt till en master som jag dessutom har kommit in på!

Så blir det ingen bebis den här gången heller så sätter jag mig i skolbänken igen till hösten för att förhoppningsvis öka mina möjligheter till ett jobb som jag trivs med. Blir jag gravid väntar jag nog med studierna till nästa höst eftersom att födseln isåfall blir innan studierna är avslutade och då står jag med i princip noll i föräldrapenning iom att jag abetat utomlands. Det känns bra att ha något spännande och kul att se fram emot även om det inte blir graviditet. Men jag håller självklart tummarna och hoppas på att vi ska denna gången tillhöra de utvaldas lyckliga skara. Imorgon är det dags!