I går hade jag en total förblindande huvudvärk. Jag vet inte om det var sprutorna eller om det bara var ”vanlig” huvudvärk. Jag låg på soffan hela kvällen och försökte vända huvudet istället för att ändra blicken då all smärtan verkade sitta ovanför ögonen.

Det slutade med att jag gick till sängs lite efter 21 och sov runt 21,30. Trots det var jag ganska så trött imorse. Fast det är jag nästan alltid när det handlar om att gå till jobb. På helgen vaknar jag ofta av mig själv vid 8 tiden och känner mig utvilad till trots för en betydligt senare kväll dagen innan.

Min kära sambo har varit i Stockholm sen i måndags och jag saknar honom barnsligt mycket. Kanske för att man känner sig så utlämnad med scheman, sprutor och mediciner och vill ha någon att hålla i handen när man känner sig ensam. Men ikväll kommer han hem och jag längtar jättemycket. Fast det är skönt också att längta. Det får en att känna kärleken tydligare och att man faktiskt vill ha barn för att för att den personen som man lever med får en att vilja det. Att man inte vill ha barn bara för att ha barn, det är lätt att glömma det. Jag hade ju inte haft denna starka barnönskan om jag varit singel eller varit med en man som jag inte kunde se som far åt mina barn. Det är ju just kärleken som får mig att vilja så mycket och kämpa trots att det känns svårt.

Jag ska försöka hitta styrka i kärleken.