Detta kommer bli ett riktigt långt inlägg, hoppas ni orkar läsa trots det.

Hemma från Italien med blandade känslor. Det var härligt att få resa ner  tillsammans med en av mina äldsta tjejkompisar och vara tillsammans med henne i flera dagar, shoppa, skratta i massor och äta gott. Hon har varit ett riktigt bra stöd efter att jag berättat vad jag och M genomgår.

Tjejen som vi bodde hos är en tjej som ofta kommer och bor hos mig när hon är hemma på besök i Sverige, upp mot tio gånger om året. Vi pratar dessutom i telefon några gånger i veckan. För mig är det en självklarhet att ens gäst ska känna sig välkommen och att man gör sitt bästa för att han/ hon ska ha det så bra som möjligt. Självklart så har jag bäddat så bekvämt jag kan, med täcke och kudde, tagit fram handdukar och allt annat man kan behöva.  

Dessvärre har jag har sen en tid tillbaks upplevt att vår relation är mest en ge och inte få något tillbaks relation. Mycket tråkigt för jag vill inte känna så!

Tillbaks till Italien. När vi kom ner fick vi en tunn bäddmadrass att lägga direkt på golvet och tillkastat oss två små hårda soffkuddar i storlek 20*20 cm. Om man inte fixat något att sova på, borde man inte ha sagt något så man kunde överväga alternativen? På morgonen vaknade vi efter att knappt ha sovit en blund på det hårda golvet. Vi kom överrens om att vi skulle fråga om vi inte kunde få lov att låna någon av hennes kuddar, vi såg att hon hade tre kuddar i sin säng och verkade bara använda en.

Jag dricker naturligtvis inte efter att jag fått tillbaks mitt embryo och vill ju göra allt för att jag ska må så bra som möjligt så att mitt lilla liv vill stanna kvar! Bland annat sova ordentligt så jag var lite orolig för sömnen och vi pratade lite om att ta in på hotell men vi bestämde oss för att se om det blev bättre med ordentliga kuddar.

På torsdagskvällen gick vi ut för att äta och det var mycket trevligt. Tjejkompisen som bor i Italien (kommer kalla henne E) skulle upp och jobba dagen efter men ville trots det fortsätta barhoppandet. Som nykter var jag inte speciellt pigg på det och min andra tjejkompis  (kommer kalla henne B) var helt slut efter vår sömnlösa natt och inte heller sugen på att fortsätta. E blir sur och tycker att vi är riktigt tråkiga men ger med sig och följer med hem. Väl hemma frågar vi om vi kan få lägga hennes ryamatta under den 3 cm tjocka bäddmadrassen för att det kanske inte ska vara lika hårt. Det fick vi och med lite mindre golvkänsla och normala kuddar sov vi några timmar mer den natten.

På fredagskvällen kom E hem från jobbet och hade lagt upp hela kvällen som ett långt jippo. Normalt sätt hade jag inte haft något emot att följa med på en fest till en av hennes kollegor med vidare barhäng där vi skulle få träffa hennes Italienska kille och som avslutning dansa natten lång på ett uteställe en taxiresa utanför stan,  men som ruvare som vill hålla sig lugn och inte dricka alkohol så kändes det allt annat än kul.

Vi frågade om vi inte kunde hoppa över festen och gå ut och äta istället och sen möta upp Italienaren. Förslaget gick igenom med lite sura miner. Väl på restaurangen hade vi jättetrevligt och jag åt kanske mitt livs bästa pizza! 

 Klockan 22,30 skulle Mr Italien ha dykt upp men tiden gick och klockan blev allt mer. Kl 12 ca var vi ute på en bar och väntade och jag orkade inte länge ens låtsas vara pigg och dricka en alkoholfri drink bara för fasadens skull. Jag sa till E at jag inte kommer följa med på det där discot utan antagligen vill gå hem snart. Då får jag kommentaren ”Kan inte du dansa nykter”. Hon förstod inte alls.

Efter ytterligare 45 minuter på baren och jag håller på att somna där jag står frågar jag var Mr Italian har tagit vägen och att han får till kl 1 på sig (då är han 2,5 timme försenad) och att jag sen kommer att gå. Då får jag nästa kommen tar ”Guuuuud vad jag saknar ditt party jag”. Ja, sa jag, hon är dessvärre inte med oss denna helgen. Följt av ”För jag saaaaaknar verligen party du!”. Jag tänkte för mig själv, jaa,  om jag misslyckas med denna IVFen också så kommer jag kunna vara party jag igen om en vecka….. Tack for den kompis.

01:30 dyker Mr Italian upp och jag säger direkt hej men nu går jag hem. Givetvis får både jag och B varsin dänga för att vi inte stannar. Sen kommer beskedet om att vår utflykt imorgon går av stapeln kl 07:30, en partytur med hennes kille och kompisar till en närliggande stad och strand dagen efter. Vi säger direkt att få reda på att vi ska vara uppe 07:30 klockan halv två på natten efter att knappt ha sovit de andra dagarna inte alls känns aktuellt. En timme efter att vi kommit hem till hennes lägenhet kommer hon, Mr Italien och hans killkompisar dit för att käka lite pasta och hänga en stund. Somnar ca kl 3.

Klockan 07:30 dagen efter kommer hon inrusandes i rummet där vi sover och drar upp persiennerna. Vi säger att vi kommer inte följa med på den där resan efter 4 timmars nattsömn. B försöker förklara för henne att jag försöker göra något bra för mig själv och att inte sova och ständigt vara ute på galej nog inte står på min prioriteringslista. Detta leder till kommentaren ”Ni kan sova i bilen”. Då får jag nog. Jag säger till henne att hon får höra vad jag säger och att jag inte vill. Då stormar hon upprört ut från rummet.

När vi sen går upp vill hon inte prata med oss, inte svara på vad vi ska göra den dagen, om vi ska äta frukost eller något som helst. Det enda hon säger är ”Vi får vänta tills Mr Italian vaknar”. Då är jag redan så upprörd att jag kan inte låta bli att argt undra vad hon håller på med. Varför hon bara kan planera saker som involverar denna Italienska kille, hur hon kan vara sur på oss trots att vi stannar ute till kl halv två på en högljudd pubs trots att jag borde ha gått och lagt mig for länge sen. Hur kan hon vara så oförstående till att jag inte kan hålla det tempo som hon förväntar sig när hon vet vad jag går igenom.

Svaret jag får är att hon upplever att allt snurrar runt oss, dvs mig och B.

Det känns jättetråkigt att det enda vi tre tillsammans egentligen pratade om var hur E skulle få Mr Italian till att bli seriös, att hon aldrig frågade något om vad jag gick igenom. Hon kallar mig sin bästa kompis men trots det så verkar hon inte vilja att det ska gå bra för mig. Jag vill egentligen inte säga det högt men jag tror inte hon vill att min IVF ska lyckas. Efter den här helgen vet jag inte om jag ens vill kalla henne en kompis.

Det är jättesvårt att fånga vad som egentligen hände dessa fyra dagarna i ett blogginlägg. Det var så mycket mer och givetvis är min upplevelse färgad av hur jag mår. Fast kvarstår faktumet att jag känner mig väldigt ledsen och besviken på en kompis som jag tror jag ställer upp på ganska mycket inte alls är intresserad av att göra det samma.

Är där någon som har någon likande erfarenhet? Vad gör man?