Denna månden kunde det som sagt inte bli någon ny IVF pga påsken som kom mitt när äggen skulle ha plockats och eftersom klinikerna inte har öppet på helgen så blev det inte något den här månaden. Nu var det ända sen i februari som vi gjorde förra och livet har på något sätt återgått till det normala, vilket som är ganska skönt.

Nu är det ca två veckor kvar till nästa behandling, beroende på när jag får mens. Jag kan inte säga att det bara är positiva känslor. Man har ju kunnat leva normalt nu i några månader och nästan kunnat tänka på annat.

Jag har funderat en del på vad det är som gör att man kommer till den där punkten att man vill ha barn. Jag har fram tills för 1,5 år sen tänkt på barn som något väldigt abstrakt, jag har helt enkelt inte kunnat relatera till det. Jag har ens kunnat göra mig en föreställning om hur det skulle vara att ha några.

När mina vänner började prata om att skaffa barn tyckte jag nästan att det innebar att de gett upp önskan om något mer. Att de inte längre ville vara den flexibla, karriärsfokuserade kvinnan. Barn, vem ville sätta käppar i hjulet på sig själv och skaffa barn?!

Så nu som sagt när det inte funkar så framstår det som så självklart för mig varför man vill. Tanken på att inte få ösa massa kärlek på ett litet liv, att se det utvecklas, att få hjälpa det utvecklas skär i mitt hjärta. När jag ser mina vänner bebisar stapplande fram på sina rultiga små ben kan jag inte föreställa mig något gulligare. Jag vill verkligen få en chans att skapa en lycklig och kärleksfull familj. Jag vet att jag och min sambo hade blivit överlyckliga om vår stora önskan om ett barn blev sann och att vi hade skapat något bra tillsammans.

Hur känns det när man bestämmer sig för att sluta kämpa för detta enda mål? Någon som vet? Blir livet lättare när man flyttar sitt fokus till något annat?

Jag känner nämligen att ens egna utveckling står helt still i kampen på detta barn. Man vågar inte byta jobb (för tänk om det händer och då blir man inte populär på nya arbetsplatsen), man vågar inte börja plugga (för tänk om det händer och då har man inga pengar). Man går bara och väntar och väntar. Så förbannat hopplöst.

Någon som har några tips?

 Jo- glädjen ersattes  med oro. Vi köpte ägglossningstickor, först billiga, sen dyrare. Ingenting. Vi tjatade oss till en undersökning hos gynekologen som gick med på att ta en del prover för att kontrollera att ägglossningen fungerade som den skulle. Allt såg fint ut men fortfarande ingenting. Mer tjat hos gynekologen ledde till ultraljudsundersökning av äggledare- normalt. Spermaprov- normalt. Tillslut fick vi beskedet att de inte kunde göra mer och att nästa instans isåfall skulle bli hos en fertilitetsklinik.

Vi insåg snabbt att beslutet att inte skriva min sambo på min lägenhet direkt han flyttade in kom att stå oss dyrt. Inte förrän i november 2011 kommer vi få lov att ställa oss i kö till offentlig sponsring av IVF. Nu är det april.

Så länge hade vi aldrig kunnat stå ut. Efter att ha försökt i 1 år och 3 månader ville vi ha hjälp med detsamma. Vi uppsökte en klinik privat och där valde vi att börja med en insemination på läkarens inrådan- negativt resultat.

Efter den misslyckade inseminationen gjorde vi ett IVF försök. Det var i början på mars 2011, det är nu två månader sen dess. Resultatet var förstås negativt.

Fram tills att vi fick ett negativt utslag på vårt IVF försök har jag endå kunnat hålla modet uppe. Nu är det som allt har rämnat. Allt ser bra ut enligt läkarna. Vi fick ut 12 ägg, fina utifrån vad läkaren kunde se. 9 av äggen blev befruktade. Varför kan det då inte fungera?

Vi skulle ha gjort vår andra IVF nu i april men påsken kom och satte käppar i hjulet, för många helgdagar. Av någon anledning kändes det ganska skönt. Skönt att slippa sprutor, värk, oro och framför allt at slippa det förbannade negativa gradviditetstestet!

Idag skiner solen och det är en alldeles underbar vårdag. Men det enda jag kan tänka på är alla lyckliga barnfamiljer i skogen, på picknicken, på balkongen. Man blir så obeskrivligt ledsen. Kommer jag vara såhär ledsen resten av mitt liv?

Är där någon i ungefär samma situation som vill dela med sig av hur man klarar av vardagen? Hur man vågar fortsätta leva för sig själv?