Vi gick igenom vår budget här hemma igår och som vanligt så stämde den inte. Jag tycker verkligen att vi gör smarta köp och slösar definitivt inte mer än andra i vår omgivning. Tror jag ivf. Jag har idiotsparat sen i januari för att få ihop pengar till mina studier och det är egentligen det som gör att det känns som jag inte har några, men det är lika bra att vänja sig för som student blir man inte rik.

Det saknades ivarjefall 3000 kr per pers för att få ihop till service på bilen och allt annat tråkigt som ska betalas. Det gör verkligen ont att ta av de hårt förvärvade studentpengarna.

Vi köpte en lägenhet förra året och har sen dess totalrenoverat den, väggar, tak, golv, kök, badrum, allt. Vi köpte en fyra för att ha ett extra rum för ett eventuellt barn. Som tur är det ett ganska litet extra rum så det får nu tjäna som mitt studierum inför hösten istället. Förhoppningsvis så blir det mer än studierum någongång! Väl färdig inser man att man knappt har möblerat stället och pengarna är slut. Man kan väl säga att det ekar lite här... men det har blivit ganska fint. Jag tror jag lägger upp några förre efter bilder för min egen skull bara för att känna att det inte var bortkastad tid eller pengar.

Köket förre

   Köket efter

 
Badrum innan   Badrum efter

Sovrum under målning

Sovrum efter målning och nytt golv. Bilderna  är nu ganska gamla så vi har ändrat lite i sovrummet sen dess. Som ni ser står det bla en adventsljusstake i fönstret...

J

I går var jag ganska glad. Antagligen uppmuntrad av mitt eget mod att våga göra det jag länge drömt om, dvs säga upp mig och äntligen ta den där mastern som är mitt lilla ”komplex”. Låter kanske dumt att kalla det komplex men när man själv känner att det är något som fattas, som är ofärdigt så blir det en tagg i sidan. Jag har tagit min utbildning utomlands och där delar man på ett helt annat sätt upp Bachelor och Master, i  Sverige pratar vi mest om civilekonom och det indirekt förutsätter att man har den där magistern. Så om ett år så kan jag också räkna mig som fullbördig ;-)

Idag ivarjefall så känner jag mig deppig igen. Något som jag ständigt återkommer till är känslan av orättvisa och oförmågan att göra något åt det. Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa och därför känns infertiliteten som ett extra bakslag, är det aldrig meningen att jag ska få tillhöra en hel familj, den berömda kärnfamiljen, mamma, pappa, barn. Jag ska inte klaga egentligen. Min mamma och min biologiska pappa var förlovade i 6 år innan jag föddes så planerad var jag allt. Sen drabbades väl min pappa av panik eller vaknade alltför många nätter av barnsskrik som tog hål på den idylliska familjebilden. Honom, pappa alltså, har jag inte träffat sen han stack när jag var ca 1 år. Min mamma hade turen att inte behöva vara ensam mamma alltför länge utan träffade en fin man som inte hade något emot att mamma hade mig. Tre år senare föddes sedan min syster. Jag har vuxit upp i en bra och fin familj men jag har alltid varit väldigt medveten om avsaknaden av en pappa, en riktig pappa, en stor, stark pappa som alltid finns där, min pappa.

Min sambo hade blivit den allra bästa pappan. Han har alla kvaliteter en man ska ha och hade gjort allt för sin familj. Varför ska han drabbas av den otur som verkar gå i mina fotspår? Han är fullt frisk och allt ser bra ut när äggen plockas, befruktningsgraden är bra, sen händer något, inuti i mig. Hur kan jag låta bli att klandra mig själv?

När jag tänker på adoption så tvekar jag pga. den känsla jag haft i alla år, avsaknaden av ursprung. Jag saknar ju bara halva, tänk då hur det måste kännas att sakna hela, ha en annan hudfärg och bli berövad på ett helt kulturarv. Hur hjälper man sitt barn genom den känslan och hur får man sitt barn att komma ut helt på andra sidan när man så väl vet att vissa saker läker aldrig?

Jag snackade precis med min chef om att jag kommit in på en masterutbildning till hösten och att jag accepterat. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig när jag frågade om mina möjligheter; tjänsteledigt, jobba en dag i veckan, säga upp mig. Han tyckte absolut inte att jag skulle säga upp mig och skulle kolla vad som gick att göra   

Så nu är jag lite spänd.

Jag har även ringt IVFkliniken för ett möte om vad nästa steg kan tänkas bli. De skriver på sin hemsida om AHA metoden (assisted hatching) och blastocyster. Jag har förstått att många vars bloggar jag läst har haft större framgång med den metoden. Så jag vill höra lite om det. Vi har fått tid på tis 14e juni kl 14, men jag ska se om vi inte kan ändra det till nu på fredag. Jag har nämligen tagit ledigt på eftermiddagen för att gå på min kusins student, men det viktigaste är väl att man kommer på mottagningen på kvällen? Det känns lite jobbigt nämligen att ta ledigt två eftermiddagar så nära varandra.

Utan dig pendlar jag mellan mörker, sorg, bitterhet, hopplöshet och små korta stunder där jag hittar tillbaks till mig själv och ser en möjlghet att leva mitt liv utan dig. Det är svårt att förklara för någon, hur jag kan sakna dig så mycket.

Under dagarna som har gått har jag jagat välkänslan från Halmstad till Göteborg, från Göteborg till Ystad, från Ystad till Falsterbo. I varje  stad sken skolen från en molnfri himmel och värmde huden på de leende människorna i parken, på stranden på caféet. I varje stad har jag träffat fina vänner och familj, men trots det känner jag mig ensam.

Jag hör fåglarna kvittra men liksom utanför, som om de sjöng för de andra. De som tar det för givet att två blir tre eller fler. De som packar kylväskan full med mackor och saft till hungriga små barn när de tillsammans beger sig ner till havet.

Jag vill också ta en bekymmerslös öl i solen som alla leende människor som jag sett de senaste dagarna, så som jag själv kunde ta en öl tidigare, innan IVF och barnlöshet. Jag saknar innan, innan när jag trodde att allt kunde lösa sig genom hårt arbete och en rejäl nypa jävlar anamma. Nu när jag vet att det inte är så vet jag inte hur jag ska lösa resten av mitt liv. Vem ska jag kämpa för om jag inte kan kämpa för att ge dig ett bra liv med de möjligheter som du förtjänar, med en mamma och pappa som älskar dig och som alltid kommer finnas där för dig? För vem jobbar jag så hårt för att göra något lite mer med livet om inte du finns där för att njuta av det?

Jag lovade ivarjefall mig själv att om även den här IVF:en gick åt skogen så skulle jag göra något för mig själv som jag länge tänkt göra, ta min master. Det betyder att jag i nästa vecka kommer lämna in min uppsägning på jobbet i nästa vecka för att sätta mig i skolbänken till hösten!

Jag måste säga att det känns väldigt nervöst.

Ute skiner solen men hos mig är det totalmörker. Gradviditetstestet var naturligtvis negativt. Jag var inställd på det men när man gjort allt i sin makt och det inte kommit något blod så vågar man hoppas lite. Det var bara naivt, det testet var då negativt som det kan bli.Nu när jag tagit mitt sista progestron borde min mens komma nät som helst. Det kommer göra ont, jag har haft en del ont i magen under hela den här ruvningsperioden.Fan, jävla skit!!!!!!!!!

Igår åkte jag och handlade jag efter jobb för att inleda långhelgen med en mysig middag. Sparrisrisotto stod på menyn. Vatten är gott men det dricker man alltid och det fanns inte tid att sticka inom systemet för att köpa en flaska alkoholfritt vin. Är där förresten någon som har förslag på ett alkoholfritt vin som påminner om vin istället för saft?

Så jag tänkte att jag skulle köpa några alkoholfria öl för att göra det hela lite festligare. Jag plockade på mig några olika sorter, några nya som jag inte smakat tidigare.

Sparrisrisotton blev jättelyckad, rekommenderas nu när sparrisen är i sesång!

Första ölen, en Clausthaler var alldeles för söt och hälldes ut i vasken. Nästa öl, en Erdinger hamnade på samma ställe. Som tur hade jag köpt två Carlsberg också och de vet jag är goda. Jämfört med tidigare nämnda öl var det här rena drömmen. Innan någon hunnit ropa hej hade jag hällt i mig halva flaskan och jag kunde inte förstå hur en alkoholfriöl kunde vara så god! Då såg jag att det var en 3,5% öl jag fått tag i..... Säkert inte hela världen men det kändes lite snopet när man tom gått över till koffeinfritt kaffe =) Hoppas det lilla livet förstod att det var ett misstag.

Inatt hade jag den märkligaste dröm om att vi fått ägg donerat från en tjej som jag var bästis med när jag var 13 och som är adopterad från Indien. Dottern som vi fick var det sötaste lilla barn man kan tänka sig med långt mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Samtidigt var jag lite ledsen för att iman inte kunde se något av mig i barnet, jag är blond med blå ögon. Det var en bra dröm men väldigt knäpp, snacka om att man blir ett psykfall av ruvningen.

Nu måste jag gå och packa. Jag och M ska iväg och hälsa på vänner i Halmstad och imorgon vidare till Göteborg . Solen skiner just nu, hoppas den stannar kvar!

Förhoppningsvis får goda vännerslag mig att glömma ruvningen i några sekunder.   

Nu har toalettångesten börjat på allvar. Att inte gå på toaletten, eller att gå på toaletten hela tiden för att kolla om det hemska hemska blodet har kommit. Känna efter, mensvärk? Vad betyder finnen? Mensfinne?

Igårmorse  hade jag som jag skrev lite ont i magen och det hade jag igårkväll också. Ett litet molande mitt på magen och som gör lite ont om jag trycker på stället. Jag tycker att jag har likadant idag. Är det en annorluna mensvärk? Fast nu känns det nästan som början på en urinvägsinfektion. Det liksom ilar lite. Åh, vad de här dagarna fram till testdag är fruktansvärda. Jag vill att det ska bli D-day somtidigt som jag inte vill det. Jag känner på mig att det inte har fungerat nu heller men samtidigt vill jag inte tänka så. Bort med alla negativa tankar, bort med all negativ stress! Positiv energi in!

Vi har testdag på lördag den 4e, men jag undrar om jag inte testar på fre 3e. Fast av någon anledning har jag fått för mig att man inte ska kolla förtidigt, att det betyder otur....

Hur ska jag ta mig igenom dessa dagarna!? Kom och hjälp mig