Dan förre dan! Borde jag inte vara nervös, olycklig, rädd för att jag ska in på IVF kliniken imorgon och bli drogad med morfin för att sedan ha jätteont i magen i flera dagar efteråt. Men jag är jätteglad. Glad som inför en rolig fest, en resa eller en spännande dejt. Man måste verkligen bli helt skum av behandlingen.

Vad är annorlunda denna gången mot första gången? Förra gången trodde jag nog verkligen att det skulle fungera. Denna gången så tror jag det inte, varför skulle det? Därför känner jag mig nog inte lika nervös, för varför i hela världen skulle det fungera?

Vid förra behandlingen levde jag fortfarande bara före det här men sen det misslyckades senast har jag gått vidare med mitt liv och försökt tänka; Vad gör jag om jag aldrig får barn? Första tanken var att bara lägga mig ner och dö. Sen ryckte jag upp mig. Det finns ju massa roliga saker som man kan göra för sig själv. Jag misstrivs ganska mycket på jobbet som jag har stannat kvar på nu i 2,5 år istället för att söka nytt i väntan på en graviditet som ständigt uteblir. Så jag har gjort slag i saken och sökt till en master som jag dessutom har kommit in på!

Så blir det ingen bebis den här gången heller så sätter jag mig i skolbänken igen till hösten för att förhoppningsvis öka mina möjligheter till ett jobb som jag trivs med. Blir jag gravid väntar jag nog med studierna till nästa höst eftersom att födseln isåfall blir innan studierna är avslutade och då står jag med i princip noll i föräldrapenning iom att jag abetat utomlands. Det känns bra att ha något spännande och kul att se fram emot även om det inte blir graviditet. Men jag håller självklart tummarna och hoppas på att vi ska denna gången tillhöra de utvaldas lyckliga skara. Imorgon är det dags!

Jag har inte skrivit på några dagar. Min kära sambo kom hem i onsdags efter några dagar i Stockholm på tjänsteresa och jag blev nog upptagen med att umgås med honom och sen var det helg.

I fredags grillade vi hemma hos några vänner. Vi har startat en slags fredagstradition där vi när tillfälle ges äter och dricker tillsammans hemma hos varandra som ett alternativ till afterwork. Nu när allt fler av mina vänner har barn är det inte lika lätt längre att ta en spontan öl på puben så istället fixar den som vi är hos tillbehören och sen tar vi andra med oss köttet som vi vill grilla och det som vi vill dricka. Mycket trevlig, enkel och billig lösning för alla. Jag kände inte för att dricka grundat den stundande IVFen men kände inte för att skylta med det. Min söta tjejkompis bjöd mig på alkoholfri öl som hade sparat i kylen. Det är skönt med goa, stödjande kompisar när man går igenom det här.

Pp fredag förmiddag hade vi vårt första läkarbesök sen vi började med sprutorna. Det verkade som äggblåsorna utvecklades bra och vi fick tid för äggplock på onsdag 18e maj! Jag tycker verkligen at jag kan känna hur de växer och skapar tryck i nedre magregionen, inte direkt behagligt.

Jag blev så upprörd när jag var hos läkaren. Jag hade några frågor om immunologisk infertilitet som jag läst om på internet och jag har funnit en del diskussioner om detta på olika forum. Man kan tom bli behandlad för det på olika kliniker i London men i Sverige verkar det inte vara någon som tar det på allvar. Varför jag är intresserad ar pga. att jag i princip aldrig är sjuk. Sist jag var sjuk var för mer än 5 år sen och det var ca 4 år innan den gången. Jag är väldigt frisk med andra ord. När jag tog upp ämnet med läkaren blev jag mer eller mindre avsnoppad med att man inte ska läsa och tro allt man läser på nätet. Kände hur han tänkte ”din idiot”. Jag har inga problem att stå upp för min sak i diverse alla andra situationer men när det är något som är så känsligt som det här kände jag bara hur det stockade sig i halsen och jag klarade inte av att stå på mig. Min sambo bara satt där och sa ingenting och jag blev så besviken och ledsen. Ledsen på  min sambo men framför allt för läkaren som antagligen hör alla dessa frågor dagen lång men som uppenbarligen helt glömt bort att för mig är det inte ett jobb, det är mitt liv och hur mitt liv ska komma att se ut! Vi har valt att göra behandlingen privat så det är inte heller enbart psykologiskt påfrestande utan även ekonomiskt. Om jag hade köpt en säng för 60,000 kr så kan jag garantera att jag hade fått betydligt bättre service!

Igår  tog de sista sprutorna Puregon och Oralgutran. Ikväll är det la finale, då tar jag min sista spruta för den här behandligen- Ovitrelle, för att starta ägglossningen.

Jag försöker tänka positiva tankar om att jag ska få ut många friska ägg som ska bli befruktade.

I går hade jag en total förblindande huvudvärk. Jag vet inte om det var sprutorna eller om det bara var ”vanlig” huvudvärk. Jag låg på soffan hela kvällen och försökte vända huvudet istället för att ändra blicken då all smärtan verkade sitta ovanför ögonen.

Det slutade med att jag gick till sängs lite efter 21 och sov runt 21,30. Trots det var jag ganska så trött imorse. Fast det är jag nästan alltid när det handlar om att gå till jobb. På helgen vaknar jag ofta av mig själv vid 8 tiden och känner mig utvilad till trots för en betydligt senare kväll dagen innan.

Min kära sambo har varit i Stockholm sen i måndags och jag saknar honom barnsligt mycket. Kanske för att man känner sig så utlämnad med scheman, sprutor och mediciner och vill ha någon att hålla i handen när man känner sig ensam. Men ikväll kommer han hem och jag längtar jättemycket. Fast det är skönt också att längta. Det får en att känna kärleken tydligare och att man faktiskt vill ha barn för att för att den personen som man lever med får en att vilja det. Att man inte vill ha barn bara för att ha barn, det är lätt att glömma det. Jag hade ju inte haft denna starka barnönskan om jag varit singel eller varit med en man som jag inte kunde se som far åt mina barn. Det är ju just kärleken som får mig att vilja så mycket och kämpa trots att det känns svårt.

Jag ska försöka hitta styrka i kärleken.

Jag har haft ont i huvudet sen igårkväll. Irriterande spänningshuvudvärk som härjar längs med ögongloberna. Då det antagligen är biverkningar av Puregonet så vill jag inte ta några värktabletter. Av någon anledning har jag fått för mig att det kan vara förgiftande och därmed har jag hellre ont. Jag har inte heller druckit en enda kopp kaffe sen i söndags när jag började med sprutorna. Jag vet att det säkert inte spelar någon roll men i och med att man har läst att koffen kan verka fertilitetshämmande vågar jag inte chansa! Så huvudvärken är kanske lika mycket kaffeabstinensrelaterat som medicinrelaterat.

Summa summarum är väl att man blir lite småknäpp av barnlösheten. Bara en sån sak som att jag inte längre vågar använda tamponger! Vem vet vad som kan finnas på dem, infertilitetsbakterier!! Jag hör själv hur det låter och jag trodde aldrig jag skulle kunna lura mig själv att tro på denna typen av dumheter. Men nu är jag här, trogen bindanvändare sen mer än ett år tillbaks.

I går började jag med sprutorna inför IVF nr 2. Man blir alltid lite spänd samtidigt som det är jobbigt. Helgen var jättemysig och det gjorde kanske att det kändes lite lättare. I helgen var jag var med min sambo och hans familj på utflykt i Skåne där vi cyklade genom Skånes grönskande landskap och övernattade på en gård. Vi åt och drack gott. Väl tillbaks hemma var det dags för min bästa kompis dotters 1-år kalas. Många barn på en gång är faktiskt bra medicin för att dämpa barnlängtan en smula. De är jättegulliga men samtidigt känns det ganska bra att sitta i ett soffhörn med sin prinsesstårta och bara behöva iaktta spektaklet utan att ta något ansvar. Men det var skönt att ha haft tankarna på annat igår när jag radade upp pillerburkar med vitaminer, scheman och sprutor. Jag är jätteglad att jag inte är spruträdd. Stackars er som är, hur fungerar det egentligen? Jag tyckte att jag redan imorse kunde känna hur det liksom spänner lite i äggledartrakten. Väl på jobb ringde jag till kliniken för att bekräfta första läkarbesöket på fredag. Fredag den 13e! Jag hoppas verkligen det bara är bluff och båg med all otur som ska drabba en denna dag. Jag väljer nog att tro att det är en dag som alla andra. Jag försökte höra hur stora chanserna är för att de ska kunna sätta tillbaks äggen den 20e. Jag har nämligen så många inplanerade möten att om jag inte ska högt upp i ledningen på företaget för att förklara att jag inte kan hålla mina deadlines så måste i princip ägget sättas tillbaks den 20e. Skulle det inte gå får det ju bara bli vilken dag det nu blir. Det är trots allt det viktigaste i mitt liv och jag skiter mer eller mindre i allt annat. So if bad comes to worst får jag väl bara krypa till korset och berätta! Idag känner jag mig förväntansfull och glad, jag hoppas det håller i sig.

Precis hemkommen från en tjejkompis vars bröllop jag var toastmadam på för mindre en månad sen. Lämnade bilen hemma för det obligatoriska tjejsnacket över ett glas vin. Men ist för att få höra om bröllopsresan så fick jag veta att hon var gravid. Naturligtvis på första försöket. Som den mest perfekta bröllopspresent. Självklart gratulerade jag. Men samtidigt tänkte jag. Nu har jag inte en enda tjejkompis som inte har barn eller är gravid. Tom min enda singla tjejkompis blev gravid av misstag och gjorde abort. Så statistiken talar emot mig. Någon ska vara den som får barn. Den personen är jag. Jag blir så fruktansvärt ledsen. Just nu känns det inte som jag orkar.

Trots att jag vet att jag kommer få mens denna månaden precis om alla andra månader så kan man verkligen undra hur man iallafall var månad lyckas tro att kanske…  Varför i hela världen skulle jag bli gravid denna månaden på naturlig väg när vi misslyckats med det de senaste 18 månaderna och förövrigt även  en insemination och ett IVF försök. Jag undrar nästan om jag verkligen är så dum att jag klarar av att lura mig själv gång på gång på gång?! För varför blir jag då besviken på att jag fått de första symptomen på att min mens kommer sätta igång på riktigt imorgon (precis som jag satt datum för i kalendern). Det betyder att som det ser ut nu så hoppas jag att jag ivarjefall ska ha lite ”tur” och att jag först får mens imorgon och därmed börjar med sprutorna på söndagskväll. Jag och min sambo är nämligen ivägbjudna på en helgövernattning med dagsaktiviteter från imorgon och var ska jag då kunna förvara den medicinen som ska vara i kylskåpet. Någon som har några bra förslag på hur man löser det med medicinerna som ska vara i kylskåp när man inte kan komma hem till när sprutorna ska tas? Jag kan eventuellt få samma problem med jobb nästa vecka där jag nog inte kommer vara hemma till klockan 20 när sprutorna ska tas. Det betyder att jag måste ta med dem till jobbet och lägga dem i kylskåp på jobbet, känns inte jättekul. Tar gärna emot tips på liten kylväska eller någon annan smart lösning där jag kunde ha mina sprutor de dagar jag inte hinner hem i tid?

Jag har inte skrivit på en stund, mest för att inte bli påmind om den stundande IVF processen.

Som jag har skrivit innan så kunde vi inte köra en ny behandling förra månaden pga. att vi kom i kläm  med alla röda dagar runt påsk. Jag var ganska upprörd när vi fick beskedet men sen har jag förträngt det och försökt köra på som vanligt. Jag har istället försökt komma igång med mitt eget liv och mina planer. Jag har sökt till ett master program och jag har de senaste veckorna börjat träna regelbundet, ca 3 ggr i veckan. Det är kanske inte så imponerande men så mycket bättre än inget alls! Jag har också gått med i viktklubb.se sen en vecka tillbaks och lyckats gå ner ett kilo. Det känns faktiskt ganska uppmuntrande och får mig att tänka på lite annat. Det blir så lätt att man glömmer bort sig själv när man mår dåligt, orkar inte träna eller bry sig om vad man äter.

Så nu borde det snart vara dags. Om min mens beter sig som den ska så borde den komma på lördag och då börjar jag med sprutorna på söndag. Den här månaden blir egentligen helt fel att köra IVFen. Det är ju det som är så jobbigt med att behöva hålla på med medicinsk befruktning, för livet i övrigt stannar  ju inte och tar hänsyn till att man ska vara hos doktorn stup i kvarten. Denna månaden har jag nämligen massa deadlines på jobb som jag stressar mycket över att få klara när jag ska samtidigt gå på kontroller etc. Men jag vill ju heller inte vänta till nästa månad! Nu har vi ju väntat sen i februari och ingen vet ju hur jobbsituationen ser ut i juni…. Det jobbiga är ju också att man vill ju inte, eller jag vill ju ivarjefall inte, prata med min chef om min fertilitetsbehandling utan jag har ju fått köra någon story om att jag ska på behandling för hormonell obalans. Om de sen själv kan räkna ut vad det verkligen gäller så gör det ingenting men jag orkar inte sitta och diskutera min situation på jobb. Hur har ni andra gjort?

Situationen blir ju inte bättre av att jag har mer än en timme till jobbet så när man inte kan planera in kontrollerna på förhand och plötsligt får en tid kl 9 så är jag på jobbet efter kl 11 och det kan ju omöjligtvis accepteras att man ska hålla på så här månad efter månad.

Usch, vad gnällig jag låter men det är ju väldigt stressigt. Jag vill inget hellre än att ha ett barn men samtidigt så måste man ju fortfarande ha ett jobb att gå till. Ekvationen går bara inte ihop tråkigt nog.

Nu  räknar jag dagarna inför mens, 3 dagar kvar!