Att den här lilla tjejen på jobb är ett riktigt exempelbarn. Hon varit helt tyst sen imorse när hon kom. Lekt med sina dockor, sett film på datorn och nu leker hon i all stillhet med ett datorspel. Kan inte föreställa mig att jag skulle klara av att vara still så länge, inte som 7 åring och knappt som vuxen!

Verkligen imponerade. Trodde inte det fanns sådana barn. De jag känner tenderar att synas och höras lite för mycket. Det där var inte mitt bittra jags åsikt utan utan jag som tycker om att sitta på restaurang i lugn och ro eller vara på stranden utan att få handduken nedstänkt av sand eller ha hörseln intakt efter en resa med stadsbussen. Hur mycket jag än längtar efter barn kommer jag aldrig uppskatta andras skrikande ungar =) Sorry folks ;-) Fast om mitt efterlängtade barn ärver min eller min sambos personlighet så skulle jag bli överraskad om det skulle gå lungt till och antagligen kommer min älskade unge bli en såndär gaphals som folk egentlgen vill neka inträde på bussen ;-)

Tänk om det är jag som blir den där surgubben fast i kvinnoskepnad som sitter dagen lång och stirrar genom fönstret för att potentiellt haffa några oinbjudna ungjävlar som försöker palla mina sura äpplen i trädgården. Jag kan se hur jag krampaktig kämpar mig ner för trappan med käppen i högsta hugg samtidigt som jag hötter med mitt tillhygge åt ungjävlarna. Självklart kommer plågoandarna att komma tillbaks för vad var inte mer spännande än sura gubbar med frukträd när man var ute och pallade frukt för adralinskickens skull när man var liten.

Jag tror jag ligger bra till för att bli en riktig sur och bitter typ.

Just nu är jag bitter för att någon har med sitt barn till jobbet! Ska det inte finans några frizoner? Rökfritt? Nejmen gärna barnfritt!

Fast hon är väldigt fin den lilla flickan. Hon sitter ca 5 meter ifrån mig, 7 år gammal ca och har fullt med barbie på hela kontorsgolvet bakom sig.

Jag tänkte på det igår också när jag satt i ett tvåtimmar långt sömning möte. Jag försökte komma på hur många i rummet som har barn. Nu var jag yngst på mötet med mina trettio år och därför kunde jag inte låta bli att undra om där fanns någon i rummet som upplevt samma förtvivlan som jag. Hur de överlevt kampen.  Eller var alla lika lyckligt lottade som min övriga vänskapskrets där barn är en självklarhet?

Dagarna innan mens. Jag måste vara världens trögaste person för varje månad lyckas jag inbilla mig att det kanske har lyckats. Dagarna innan mens går jag på nålar och hoppas, hoppas, hoppas att ett litet under ska ha skett! Min senaste mens var efter vårt misslyckade IVFförsök och därför har jag inte riktigt vetat vilken dag det kommer att falla på nu. Ska jag utgå ifrån när jag fick min förra mens så borde jag få den igen nu på fredag, men jag vet ju som sagt inte pga progestronet under behandlingen.

Självklart såg jag en röd prick i trosorna imorse och kände hur jag sjönk ner i allt det där svarta och sorgsna inom mig. Några timmar senare så hade det inte kommit mer blod hur myckat jag än hade sprungit på toaletten och stirrat på toalettpappret. Så nu har jag lyckats "inbilla" att det kanske blöder lite för att ägget sätter sig. Jag fattar inte hur jag lyckas! Jag VET ju att det inte är så! Hur kan jag trots att jag vet fortsätta tro på ett mirakel?! Det är 3 dagar till min mens ska komma så jag behöver definitivt inte oroa mig. Den kommer komma, som ett brev på posten. Finns det något som jag kan lita på så är det att min mens kommer att komma. På dag 27, som alltid.

På årets midsommarfirande var där två barn, jag trodde inte där skulle vara några. En söt liten pojke på 8 månader och världens minsta lilla tjej på 3,2 kg. Tänk att vara så liten….

Jag vill inte bry mig om dem, men sen är jag där lik förbannat och frågar om jag får hålla. Kramar, håller i en liten bebisfot och är så jädrans avundsjuk!

Barnfamiljerna åker hem och jag häller i mig alldeles för mycket vin. Efter en stund känner jag hur allt det ledsna kommer ifatt mig och jag och min sambo går en runda. Väl borta från festen bryter jag ihop totalt. Hur ska jag kunna fortsätta leva om varje år ska berikas med nya små barnfamiljer, barnprat och den ständiga frågan om när det är dags för oss. Jag vill inte!!!!!!!! Jag vill inte vara missfostret. Jag vet att jag inte borde känna så men jag har ovanpå allt det här så dåligt samvete för att min sambo ska drabbas av att min förbannade kropp inte fungerar. Han är den finaste mannen  världen och han förtjänar all lycka livet kan ge honom. Han blir givetvis arg och ledsen på mig när jag säger så men hur ska jag kunna låta bli att ta på mig all skuld?!

Imorgon är det midsommar och egentligen är jag inte ledig då jag jobbar i Danmark. Det känns riktigt skönt att hålla en kort vecka när man egentligen borde vara här i en dag till.

Midsommarfirandet kommer att hållas i en väns stuga utanför Båstad. En del av firarna kommer åka upp redan ikväll men jag är osäker på om jag känner för att sova i en obekväm säng två nätter i rad, plus att jag inte packat . Igår rullade jag köttbullar i en timme, 2,2 kg köttbullar gjordes. Snacka om att gå på en nitlott när man kunde ha fått något trevligt som ABBA sill eller något lika enkelt, men nu vet jag i varjefall att köttbullarna är goda   

Det är min sambos vänner vi ska fira med och där har ”som tur är” inte barnyran slagit till än. Mina vänner ska hålla en barnvänlig tillställning och jag är ganska glad att jag har något annat att välja på. Vissa högtider känns det extra jobbigt att inte ha barn. Jag vill se mina barn dansa runt stången. Jag vill lära mina barn sjunga små grodorna. Jag vill resa ut med bilen och plocka blommor och göra mina barn midsommar fina med kransar i håret.

Jag hoppas jag slipper ta den där snapsen nästa år…

Jag har skrivit om att jag berättade för min väninna i Norge om våra svårigheter att få barn. Jag fick ett fint svar tillbaks där hon skrev att hon hade blivit väldigt ledsen å våra vägnar när hon läst mitt mail. Hon berättade att hon kände många som haft eller hade problem med att få barn. Hennes bror bland annat hade fått barn genom IVF men senare lyckats få barn naturlig väg, hon hade även en väninna etc. Det hjälper inte mig att hennes brorsa lyckats med IVF men det får mig att fortsätta tro att det kan fungera för oss också någon gång. Jag tycker det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att vara barnlös även om det ibland känns så. Det är också en viktig insikt att människor världen över har samma problem och antagligen är lika ledsna. Hon tyckte också att jag gjorde helt rätt i att berätta att vi har svårigheter för att slippa tjatet från folk, annars kommer man ju fortsätta fråga i all välmening.

Från en bra tjejkompis till en mindre bra. Nu kommer jag återigen återkomma till min underbara väninna i Italien. Jag berätta i ett inlägg för någon månad sen om en väninna som är gravid. Hon känner också tjejen i Italien och tjejen i Italien (kallar henne E) skickade ut ett mail för några veckor sen och undrade om folk var hemma för att fira hennes 30-års dag den 16e juli. Jag har som ni vet svarat att jag kanske har vänner från Norge på besök den helgen och inte vet om jag kan. Jag pratade i varjefall med den här gravida tjejkompisen igår och hon frågade om jag skulle vara med på Es födelsedag. Jag berättade att jag inte visste. Hon sa att hon kunde men att hennes sambo skulle jobba, hon hade tackat ja men sagt att hon dock inte kunde dricka för att hon var gravid. Att E läst emailet är det ingen tvekan om för samma dag kastade hon sig på telefonen och frågade mig bestört om jag hört om Ms gradvidtitet. Jag sa som det var att det var gamla nyheter och fick som repsons att hon var glad att hon inte bodde hemma med alla lyckliga par. Igen blir jag bestört över Es självcentrering. Hon skickar email och vill att alla ska vara med och fira henne men hon kan inte skriva tillbaks till hennes tjejkompis och gratulera till graviditeten! Åh, hon är bara för mycket!!!

Åhhhh jag håller på att bli tokig! Vad händer. Det senaste året har mitt liv gått från att vara i mångt och mycket som det varit sen man blev tonåring, jobb/ skola, vänner, middagar, fester och resor. Ett ganska kul liv med ett glatt umgänge. Sen fick en person barn och sen smällde det! En unge i minuten var det visst ja.

Tydligen blev varje par som varit tillsammans i mer än ett år lovligt byte och nu kan man ju knappt gå utanför dörren utan att någon frågar;

- Ska inte ni ha barn.

Och är det ingen som frågar så är det någon kompis som leende säger;

- Vi ska ha barn.

Jag hatar frågan och JAG BLIR INTE GLAD ÅT ANDRAS GRADVIDITETER!!!!!!! Vill skrika högt och sparka med benen i golvet som en 5-åring!

Varför jag igen är hysteriska är för att mitt gamla ex ringde mig idag. Varför kan man väl fråga sig egentligen då jag tycker han är ett riktigt rötägg, plus att det är mer än fyra år sen vi var tillsammans. Det tog inte länge innan det kom;

-Jag blev pappa för 5 veckor sen!

Åhhhh, grattis inte så jälva mycket då! Jag blir så arg när alla jubelidioter tydligen kan bli med barn. Jubelidioter, alkisar, knarkare, pedofiler, barnhatar, you name it. Alla kan få barn. MEN INTE JAG! Om det här fortskrider så kommer jag sluta som en riktig bitterfi%#a, ensam, hatandes, på gränsen till galen.

Nej, nu får jag lugna ner mig. Tur jag kan skrika av mig här.....

När jag gjorde min första IVF upplevde jag att på dag 5-6 efter insättningen att jag fick extremt ömma bröst och att de växte till sig rejält. Andra gången förväntade jag mig samma symptom och såg det som en indikation att kroppen reagerade på något. Jag kunde inte riktigt kunde komma på exakt vilken dag det hade hänt första gången så fick jag lite panik när jag inte kunde känna något mer än magont den andra gången. Ömma bröst återkom dock senare precis som vi första IVFförsöket. Jag var väldigt fixerad vid den här ömheten i brösten, som om det skulle på något sätt indikera att jag var gravid. När det onda vid båda försöken mattades av innan jag skulle ta graviditetstestet så har jag fortsatt tro att ömma bröst betyder befruktning. Nu har jag nog hellre börjar tro att jag inte lyssnat på min kropp innan jag började med IVFförsöken. Jag kan nu i en helt annan utsträckning uppleva samma ”symptom” som jag gjorde under IVFprocessen. Jag känner hur min mage blir spänd och öm vid vad som borde sammanfalla med ägglossning och jag har nu nästan lika ont i brösten som vid IVFförsöken! Skillnaden är nog att jag inte brukar gå och klämma mig själv på brösten flera gånger om dagen för att se om något annat är annorlunda. Jag har nog inte heller reflekterat över om jag kan känna att jag har en svullen mage samtidigt som jag  har ägglossning, jag har nog mer tänkt att jag druckit för mycket kaffe tidigare de gångerna som jag känt så.

Det är ganska dumt egentligen att man har så lite kolla på sig själv…