Jag vet inte varför men jag valde att inte skriva några inlägg under semestern och jag vet inte om det är semstern eller att jag inte haft möjlighet att gräva ner mig i min egen eller någon annans olycka genom att blogga eller läsa någon annans blogg som gjort att jag känner mig jäkligt frisk, stark och sund i psyket. Jag har knappt tänkt på barn under semestern.

Jag var på stan med min ytters höggravida tjejkompis i lördags. Vi kollade på babykläder till nyfödda då hon har ca 4 veckor kvar till födseln och kände mig egentligen mest bara ointresserad. Om den här känslan bara kan få stanna kvar, gör den det så kan jag nog leva ganska lycklig i mitt eget sällskap med eller utan barn!

Det är lite tråkigt, men det är faktiskt så att jag bara har något att skriva när jag känner mig nere. Idag är det sista dagen på jobbet innan jag går på 3 veckors semester och allt känns jäkligt bra.

Jag ska en vecka till Grekland, jag slipper gå upp tidigt några veckor, livet är helt enkelt ganska ok för stunden. Vad jag önskar att det alltid kunde vara såhär! Att jag kunde känna mig tillfreds med min tillvaro. Just nu kan inte ens min barnlöshet påverka mig. Just nu känns det förbannat härligt att bara vara jag.

Fast fråga mig igen imorgon… då har nog stundens eufori runnit av mig.

Nu syndar jag och det förstår jag. Jag önskar att jag kunde få en diagnos på mitt fertilitetsproblem, dvs jag önskar mig indirekt sjuk. Istället hittar de ingenting. Min förbannat friska kropp tickar på som ett urverk. Inget fel på den inte. Allergier? Nej. Någon skadad kroppsdel eller förslitningsskada? Nope. Krasslig hälsa? Absolut inte, sist jag var sjuk var för mer än 5 år sen och 4 år innan den gången.

Nu har jag återgått till att använda min "äggkläckningsmaskin" och idag, precis på dag 14, enligt boken, har jag ägglossning. 3 sträck som lovar mig ett barn som min kropp aldrig klarar av att infria. Vad i helvete ska jag med min absurt friska kropp när den inte kan leverera det jag vill ha??!!

Jag har tom frågat om det på kliniken, om det kan vara pga min överdrivet friska kropp som det inte blir några barn. Jag har läst att man kan lida av immuologisk infertilitet vilket som jag också frågat kliniken om och då blev i det närmsta utskälld av läkaren. Han menade att det var bluff och båg som ingen kunnat bevisa. Han sa att det var snarare omvänt att ett bra immunförsvar var en fördel i kampen om att bli gravid. Jag är fortfarande skeptisk. När min sambo ligger brevid och andas halsflussbakterier på mig, förkylningar och annat som de flesta lider av då och då, vaknar jag lika frisk varje morgon utan att känna några som helst symptom på att jag skulle ha blivit smittad.

Om nästa IVF också misslyckas tror jag att jag kommer gräva mer i det. Om det finns kliniker i utlandet som lyckas hjälpa någon så måste det väl finnas någon anledning? Någon som läst/ känner någon som fått behandling för det?

Då har den härliga tiden av tvångssex infunnit sig igen till både min och min sambos förfäran. Jag har nästan svårt att tro att det kan bli några barn under en så pass osensuell och oengagerad samkväm! Jag kan säga att jag bävar inför dessa dagarna. Den lilla nivå av lust som fortfarande bor i min kropp drar käpprätt åt skogen så fort jag vet att jag ”måste”.

Stickorna som jag beställt till min ägglossningsmaskin (det är vad jag kallar den) kom precis i tid men igår glömde jag att testa. Imorse glömde jag också att testa så sticka och maskin fick resa till Danmark med mig i handväskan. Kände mig som en aningen nipprig kvinna när jag tog mitt pick och pack, en engångsmugg och barikerade mig på personal toaletten för att få gjort det där testet. Långt om länge fick jag 2 sträck på displayn, 2 sträck betyder att man inte riktigt har uppnått maximal fertilitet men att det finns en liten möjlighet och att den ska utnyttjas. Så då blir det väl en omgång till av fashionabel och härlig ”tvångssex” ikväll igen, ursäkta språket.

Jag har alltid räknat med att jag inte kommer bli gravid. Ingenting annat har ju gått som jag önskat så varför detta?

Andra verkar ta för givet att det ska fungera och följaktligen verkar det göra det också.

Ett minne kom för mig från en sommar för två år sen. Jag och min bästa kompis satt i en park, käkade sushi och delade en flaska rosé. Hon berättade att hon och hennes sambo tänkte börja försöka få barn. Alla mina varningssignaler började genast lysa rött och tjuta;   ”hur vågar hon säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 4 månader senare kunde hon berätta den glada nyheten om att de väntade tillökning.

På ett bröllop för 3 månader sen talade prästen om brudparets kärlek och det var i kärlekens tecken de nu stod framför varandra för att bli man och fru. Prästen talade om deras önskan att bilda familj och att det var nästa steg i deras resa tillsammans. Igen, jag som då visste hur svårt och oplanerat det kan vara att få ett barn tänkte; ”hur vågar de säga det högt”, ”man ska inte ropa hej…”, ”ta inte ut segern i förskott”. 2 månader senare träffades jag och min väninna hemma hos henne då hon berättade att hon var gravid.

Hur kunde jag veta innan jag ens försökt att det inte skulle fungera när alla andra verkar kunna ta det för givet?!! Jag blir så förbannad, ledsen, hatisk, bitter, förtvivlad när mina farhågor ännu en gång besannats. Vad är det jag har gjort för   att förtjäna detta öde?! Varför får inte jag vara lycklig?

Jag önskar att något, en enda gång, bara en enda, ska fungera utan att jag ska behöva slåss med näbbar och klor för min rätt till det som verkar finnas naturligt i andra människors liv.

I helgens vackra väder klarade jag faktiskt av att hålla uppe min nya "sommarattityd". Igårkväll kunde jag konstatera att jag känt mig ovanligt lycklig och harmonisk hela helgen. Vad jag har saknat känslan av att gilla vara en del av mitt liv. 

Eller så var det kanske mitt strandbesök som dämpade min barnlängtan åtmindstone över helgen;

Lördagen tillbringade vi på Lommastrand där jag inte kände den minsta avundsjuka på alla barnfamiljer. Effekten blev snarast den omvända. Visst har man hört om barnfamiljer och deras allt snurrar runt dem och världen borde ta hänsyn för de är faktiskt barnfamilj och då kan bete sig hur man vill! Det började med kö till toaletterna där båda toletterna är ockuperade av en familj, en förälder med varsitt barn. Givetvis med dörrarna öppna och ett ljudlig påhejande om att krysta. Behöver jag nämna att jag inte var ett dugg intresserad av deras business? Samtidigt stod barn nr 3 utanför och tjoade oupphörligt om att han minsann hade bajs i gumpen....

Vidare var stranden smockad med folk. Barn överallt. Springade, brottandes barn med resultat att vi som låg brevid hade munnen och handduken snabbt fylld med sand. Som om det inte var nog med det verkar det vara helt ok att barn kissar överallt. Tydligen ingår det inte i den generella barnuppfostran att man inte gör sina behov bland andra människor. Först var det en liten kille som drog ner byxorna och kissade en meter bakom där vi låg. Hans mamma satt precis bredvid så det måste ha varit något som hon uppmuntrat. Bara en stund senare säger en liten flicka åt sin mamma att hon är kissnödig. Mamman tar då lilltjejen i handen och går med henne ner till vattnet! Där säger hon till flickan att huka sig i vattnet samtidigt som mamman håller henne i händerna för att hon ska kunna hålla balansen. Jag är helt oförstående.

Jag kan däremot förstå att man kanske inte orkar ränna till toaletterna hela tiden 300 m bort men kan man inte anstränga sig så pass mycket att man kan hitta en buske bakom stranden? Jag gick ivf från mitt strandbesök med total avsmak för barnfamiljer och deras brist på uppförande.

Utöver att jag är så extremt ledsen över att jag och M inte verkar kunna få barn tillsammans så är jag ledsen över att barnlösheten går ut över så mycket annat.

Jag har nu förstått att man måste vara gift för att kunna adoptera. Även om jag inte kan få barn så borde jag väl få lov att gifta mig för att det känns som man vill, för att man har råd, för att det ska bli en fantastisk dag. Nu måste vi gifta oss pga. den olycka som vi drabbats av. Vi kommer inte ha råd att ha en fest för pengarna måste sparas till eventuell adoption.

Visst har jag och M blivit starkare av alla motgångar men vi har även förlorat mycket glädje i förhållandet. Många av våra planer har fått läggas på hyllan för att pengarna ska gå till behandlingar.

Sexlivet ska vi inte prata om. Jag kallar det tvångssex, det sex som man har under ÄL. Längtar bara till att perioden ska vara över så man kan ha sex för njutningens skull. Fast den tiden kommer ju inte, för när tvångsperioden är över vill jag vara ifred och slippa. Sen ju närmre mens jag kommer desto mindre vill jag med risk för att min mens ska sätta igång. Jag vet att det inte spelar någon roll för en eventuell graviditets skull men jag blir så förbannat ledsen av att få mens så jag bävar för att få den varje gång. När jag väl har mens är jag så deppig och då vill jag definitivt inte. När mensen är slut vill jag inte heller för då börjar ”tvångsperioden” snart och då vill jag vila upp mig inför den. Jag ni hör ju själv hur det låter. Jag tycker så förbannat synd om min sambo. Sex har bara blivit en del av lidandet. Jag finner ingen njutning i det mer.

Jag hatar min ofruktsamma kropp, hur ska jag vilja att någon annan tog på den? Är det någon annan som gått igenom något liknande och har ni lyckats ta er igenom det?

Jag är så rädd för de törnar vårt förhållande får ta om och om igen. Kommer det finnas något kvar av oss den dag vi håller vårt älskade barn i famnen?

Den första jag berättade för om vår barnlöshet var faktiskt en universitetskompis från Australien som nu bor i Kina. Jag berättade över email då det är så vi brukar ha kontakt. Varför jag valde henne var nog pga. distansen. Det kändes inte så farligt att hon visste med alla hav och länder som skydd emellan. Jag behövde prova att berätta. Det kändes ganska bra tyckte jag. Jag kände mig betydligt friare efter att få ha berättat för någon. Lite som det känns när jag ventilerar mina känslor här.

Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade på responsen även om jag per dagens datum hade tyckt den var aningen klyschig. Fick en story om hennes kompis som gått igenom IVF och lyckats och sen blivit gravid igen mot alla odds naturlig väg. Antagligen menat som en sporre. I min värld händer inte det mig utan någon annan så inte mycket tröst.

Jag skickade iväg ett mail för några dagar sen och berättade bl.a om mina planer att börja plugga igen till hösten. Hon tyckte det var vågligt gjort och gratulerade mig för att jag äntligen tagit steget. Med följdfrågan;

-Lägger ni ner planerna om bebbe nu ett tag då?

En helt legitim fråga. Fast vad ska jag svara?

Sanningen är att vi önskar och drömmer mer än någonsin. Varför jag ska plugga är för att jag vägrar sluta drömma, vägrar sluta leva, vägrar sluta utvecklas. Jag kan inte sitta och se på hur alla mina drömmar och livsplaner och står och faller med mina misslyckade IVFresultat. Jag måste fortsätta tro att allt är möjligt om man bara ger sig fan på det. Skulle jag bli gravid som student skulle jag bli världens lyckligaste. Skulle jag inte kunna vara mammaledig för att jag inte hade fått några pengar från försäkringskassan hade jag kunnat leva med det också. Om M får ta all föräldraledigheten så är jag glad för att han får chansen att vara med sitt barn. Så länge vår efterlängtade och älskade unge tar och dyker upp kommer han/ hon vara mer än välkommen oberoende situation.  

Så om vi lägger ner planerna?

Aldrig i livet.