Av vad jag läser på flera olika bloggar är det inte bara jag som har bra och dåliga vänner. Det har vi nog alla. Det märkliga är att man inte "gör slut" med de dåliga utan fortsätter bli besviken och irriterad. Jag har ju skrivit om min upplevelse i Italien tidigare när jag och en tjejkompis besökte en kompis som bor i Parma. Tjejen ifråga har jag känt sen jag var 14 och vi konfirmerades tillsammans.

Jag har ju även berättat om det övergulliga email som trillade in i förra veckan där hon undrade hur det var med mig och hur hon ALLTID skulle finnas där för mig. Enligt mig är det är rent ut sagt bara bull shit. Om man beter sig som en total hänsynslös bitch när man träffas och sen kuttrar som en liten duva över telefon eller per email när tjejen ifråga vill ha en kurator i andra änden för att prata ut som sina kärleksbekymmer så kan det va så.

Hon ringde mig i förrgår och då jag inte pratat med henne sen jag kom hem från besöket hos henne kände jag att jag fick svara. Hon frågade lite snabbt med en mycket bekymrad röst hur det var med mig. Jag sa bra and there we went again;

10 minuter in i samtalet med samma gamla visa om hur killen som hon träffar inte vill bara tillsammans med henne bla bla bla sa jag att jag var tvungen att foortsäatta jobba och att vi fick prata mer en annan dag.  Nu låter jag säkert skittaskig men så många gånger som jag har svarat i min mobil mitt i natten och tröstat en ledsen tjej upprörd över något, eller peppat och lyssnat när hon behövt stöd i sin depression och alla helger varje år som jag öppnar mitt hem för henne för att hon ska ha någonstans att sova när hon ska på ett bröllop, en fest eller något annat i staden jag bor i. Jag har bestämt mig för att nu får det vara nog. Jag behöver inte säga upp kontakten med henne men jag vill gärna ta ett steg tillbaka så att vi visst kan träffas men jag vill inte att det är mig hon sover hos, att det är jag som ska ställa upp och sen trots det få skit tillbaks. Jag vet bara inte hur man gör... något säger mig att hon inte kommer slippa undan så enkelt....

Det jag skulle skriva om i går är varför man tycker det är svårt att berätta om sin barnlöshet för sina vänner. Tycker man det är skamligt, för sorgligt eller är det bara så jäkla konkret när man säger det högt?

Jag säger det nämligen inte gärna. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Jag tror att det handlar en del om att man inte vill bli behandlad annorlunda, att ingen ska tycka synd om en. Jag vet att mina kompisar tycker jag är en tjej men mycket ”go”, som farit världen runt och som ofta är redo för ett äventyr. Jag är själv nöjd med hur jag levt mitt liv fram till nu. Om nu alla vet, blir jag då tjejen som ”hon stackarn som bara har ett jobb ”, ”hon som kan jobba under julledigheten för att hon inte har familj, ”hon som vi inte bjuder för hon har ju inga barn och passar nog inte in”.  Eller är det kanske  jag som har låga tankar om  mänskligheten när jag är rädd för att det ska bli så?

Igår svarade jag på ett mail från en kompis i Norge. Hon går hemma mammaledig med sin lilla pojke och skrev om hur stressigt det kunde vara men att det var det bästa som hade hänt henne. Hon skrev vidare att hon kunde rekommendera att skaffa barn det varmaste. Jag funderade på om jag skulle fortsätta mitt ”skrockande”;

-          Va? Vi? Barn?! Nej, inte än, vi får nog vänta en stund till.

Jag bestämde mig för att det var dags att komma ut ur garderoben. Jag skrev som det var att vi hade problem med att få barn, att det var en stor sorg för oss men att vi bestämt oss för att fortsätta leva och hoppas trots det. Där av mina planer om att sätta mig i skolbänken igen.

Vi får se vad hon svarar.

Jag har nu skrivit om ett inägg två gånger för att sidan strulat. Andra gången fick jag släppet. Hade ju skrivit ett långt ett, grrr. Jag kanske får energi att skriva om senare. Annars kommer det imorgon.

I dag blev det officiellt på jobbet om att jag ska läsa en master till hösten. För många kom det nog som en chock men alla har reagerat mycket positivt och jag har fått många positiva kommentarer om att det är modigt gjort etc. Den enda taggen i hjärtat var när vi först berättade för mitt lilla team på 9 personer. En av mina kollegor sa att hon hade trott att jag var gravid eftersom jag varit så mycket hos doktor den senaste tiden.. Om de bara visste hur mycket jag önskade att jag var gravid och hur nära sanningen hon var med alla doktorsbesök but for all the wrong reasons. Igen var det att plocka fram masken, sätta på den, le stort och skrocka åt ”skämtet”.

Sen jag sa upp mig, började tänka på mig själv som student, återigen plockade fram framtidsvisionerna om drömjobbet så har jag kunnat tänka bort faktumet om barnlöshet på så många vis. Plötsligt kan jag låtsas att jag är 24 igen, inget vet om IVF och infertilitet och kan tänka att vuxenlivet börjar sen. Kalla det verklighetsflykt om du vill, för det är kanske det som det är. Som student hade det ju passat jäkligt dåligt att bli med barn och därför kan jag lura mig själv med att det kanske är meningen att det inte blir något. Jag kan intala mig att sen när jag har jobb igen så får vi som alla andra barn. Det här med IVF var bara nåt som vi gått igenom men det kommer fungera sen… Det värsta är att jag tror inte på infertiliteten. Är det någon som känner likadant? Att vetskapen är så omöjlig att jag nästan viftar bort den med ett ”det löser sig”. Vi kommer plötsligt bli gravida naturlig väg och då kommer vi irritera oss över de 60,000 som vi kastat rakt i sjön samtidigt som vi kommer skaka på huvudet åt vår rastlöshet och naivitet som inte väntade på att naturen skulle få ha sin gång.

Allt detta tänker jag samtidigt som jag fattar att DU LURAR DIG SJÄLV DU BLIR JU INTE GRAVID, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!!!!!!!!!!!  Jag känner mig nästan lite borderline när jag försöker tänka på min infertilitet, en del av mig sörjer, en annan är bitter som fan, en tredje tror inte på att det är sant, en fjärde är fortfarande 24 och planerar nästa backpack resa till Asien och en femte är djupt deprimerad och vill bara skita i alltsamman. Någon som känner igen sig? Jag tror jag ska bli tokig ibland.

Jag vill kanske inte kalla dagens möte med kliniken givande men dock så mycket bättre än det förra.

Vi frågade om resultatet av vår misslyckade IVF, om vår fertilitetsutredning var komplett och vad som fanns att göra nu.

Han förklarade på ett faktiskt mycket konstruktivt sätt hur man genom ett IVF försök indirekt gör en infertiltetsutreding och får svar på även det som man kanske glömt att testa innan. Under en IVF kollar man ju allt, att äggen utvecklas som de ska, att sperman är funktionsduglig, befruktningsgraden, slemhinnans utveckling och äggens mognad samt delning. Med andra ord så menade han att det inte fanns fler prover att ta som skulle kunna hjälpa oss.

Vi pratade om AHA (Assisted Hatching) vilket som kan hjälpa ägget att sätta sig fast i livmodern. Från klinikens hemsida står det följande:

"Det mänskliga ägget omges, liksom hönsägget, av ett tunt skal. Detta skall brista eller öppna sig några dagar efter att ägget kommit in i livmodern, för att möjliggöra att ägget får kontakt med livmoderslemhinnan. Under speciella omständigheter sker inte den här kontakten på förväntat sätt. Vi har i vårt utvecklingsarbete funnit hållpunkter för att man hos vissa par kan underlätta kontakten genom att förtunna "äggskalet" strax innan återförandet, och därmed öka chansen till graviditet. Sedan flera år genomför vi med framgång sådan förtunning av äggskalet (Assisted Hatching), när vi misstänker att ett för tjockt eller för hårt äggskal försvårar det delade äggets förmåga att fästa i livmodern."

Det finns inga vattensäkra bevis för att den här metoden skulle hjälpa men heller inga bevis för det motsatta utan trenden pekar mot en positiv utveckling.

Vi diskuterade även blastocystodling vilket många skrivit om i sina IVF-bloggar som betyder att man odlar ägget till dag 5 innan återförandet. Detta gör man vid vår klinik endast om man får så många ägg att man vågar fortsätta odlingen utanför kroppen de extra två dagarna, samt om äggen håller den kvalitet som denna metod förutsätter. Som vår läkare förklarade det så kan ett blastocystodlat ägg öka chanserna för en gradviditet om förutsättningarna är de rätta då man har större chans att välja "det bästa ägget" men om förutsättningarna inte är det så har man större chans om man sätter tillbaks embryot på dag 2 då ett ägg även av sämre kvalitet kan leda till gradviditet om det får vidareutvecklas i livmodern.

Vi kom fram till att vi vill vänta till hösten med nästa försök, jag känner inte att jag orkar ha ytterligare en semester "förstörd". Då tänkte vi om våra resultat tillåter pröva med en blastocystodling. Om äggmängd eller kvalitet inte tillåter planerar vi att sätta tillbaks 2 embryon (yey finally, jag har tjatat om detta) och prova med AHA på dem.

Jag fick även en chans att fråga om äggdonation om det skulle vara att det är jag och M tillsammans som gör att vi stöter på problem. Bästa svaret idag var nog trots allt när läkeren berättade att det trodde han absolut inte det  var. Vår befruktningsgrad var så pass bra menade han att det handlade inte om det, att vi inte skulle passa ihop. Lite sämre svar var dock att en äggdonation skulle jag aldrig kvalficera mig till då mina egna äggs kvalitet var bra nog. Men vill man experimentera om det trots allt är vi som kombination kanske man kan prova med spermadonation på  ett mycket senare stadie.....

Doktorn tyckte trots allt vi skulle fortsätta försöka, han tyckte inte att vi skulle ge upp även om 4-5 försöket misslyckades för han ansåg att vi har mycket bra chanser trots allt och han trodde att vi skulle bli gravida en vacker dag. Det gör mig glad att höra men samtidigt ledsen och orolig för att våga tro och hoppas för mycket.

Jag och sambon ska på info möte på kliniken idag. Det är ingenting som de har som en normal rutin men nu har vi misslyckats med en insemination och två IVF utan att vi har fått komma ditt på samtal emellan utan bara fått oss tillsänt ett nytt schema.

Första gången när vi misslyckades med IVF så var jag så arg. Jag ringde för att höra vad vi gör nu. Fick svaret:

- Vi skickar ett nytt schema.

Jag reagerade på att vi skulle få ett nytt schema med exakt samma  behandling, doser allt, utan att de skulle undersöka mig.

-Du reagerade så bra på förra behandligen att vi ändrar inte på något som är bra.

Så fick barnmorksan lugna ner mig några hekton för jag var så otroligt irriterad. Ovanpå allt fick jag sen ringa dem två gånger för att påminna dem om att skicka schemat!

Väl på återbesök inför IVF nr 2 hade jag samlat mod och ville fråga om chanserna att få 2 embryon tillbaks, om de visste något om immunologisk infertilitet och några andra saker. Jag hade bett M skriva ut den informationen som jag hade hittat (jag jobbade hemma den dagen) för att visa mina "rön".

Jag hann knappt öppna munnen innan jag blev avsnoppad av läkaren med orden att om folk läste mindre husmorsknep och annat skit så hade typ hans jobb varit så mycket lättare.

Jag kände hur en klump började växa i halsen. Jag bad M ta fram utskrifterna för jag kom helt av mig, då hade han skrivit ut helt fel saker. Så där satt jag med min klump och kunde inte säga något, M sa ingenting och hela samtalet var så jäkla poänglöst. Att få 2 embryon kunde heller inte komma på tal då vi inte misslyckats tillräckligt många gånger och risken var hög att båda skulle komma att fastna...  Känn frustrationen.

Idag har jag bett att få klinikens andra doktorn som är betydligt trevligare. Jag kommer utan förberedelser men jag vill diskutera om det finns några teorier runt vad som kan vara fel. Om vår fertilitetsutredning är tillräcklig, för vi gjorde inte den där utan hos en annan gynekolog som gjort olika prover över olika tid och som sen skickat allt till kliniken. Hur äggdonation går till och vad kriterierna är. Är det förresten någon som vet hur det fungerar om någon som man känner vill donera till en?

Hur som helst tror jag egentligen inte det här leder till något men vi får ivf en chans att prata om läget.

I helgen började jag stressa lite över faktumet att inte ha en inkomst till hösten och att faktiskt bli student! Vi har ju ett IVF försök kvar som vi betalt för, rätt till 3 "sponsradë" försök efter november i år plus att vi antagligen någon gång mellan vårt sista försök och de betalda i nov kommer försöka med något av våra eskimåer. Härliga tanke om det lyckats men hur löser man det ekonomiskt!? Jag nämnde det för min underbara sambo som tyckte det var det minsta problemet vi har. Han menade om vi skulle lyckas utan ett rött öre i fickan så vore det iallafall det bästa som kunde hända oss.

Det hade ju kunnat lösas genom att M tog all föräldraledigheten och jag fick jobba så fort mina studier var avklarade. Det är ju ingen som säger att mamman ska vara hemma. Men det är lite sorgligt att tänka på att om man skulle lyckas nu när jag sagt upp mig så kan jag inte vara mammaledig med min älskade unge. Fast en sak i taget. Skulle vi lyckas så löser vi det (hoppas jag). Just nu och sen två år tillbaks är vi ytterst barnlösa och det är inget som säger att vi skulle lyckas i framtiden heller. Jag vet att jag inte borde lägga min energi att tänka på hypotetiska problem, men det verkar ligga min natur....

Jag läste idag ett gammal inlägg hos Miss S, baby längtan, om hur mycket det betyder att ens vänner visar att de bryr sig om ens situation. Hur viktigt det verkligen är med bra vänner har fått en så mycket mer betydning sen jag fick stämpeln "ofrivilligt barnlös". I princip varenda en av mina närmsta tjejkompisar har nu fått barn eller är gravida, per dagens datum väntar tre tjejkomisar barn, en får i september, en i oktober och en i februari. Jag tycker det är jättejobbigt och jag avundas dem helt otroligt men jag tvingar mig att fråga hur de mår, prata om deras rädslor inför födsel och ovissheten om att barnet mår bra därinne, för vad vore jag annars för kompis? De grät med mig när jag berättade om barnlösheten. När jag sa att jag sagt upp mig för att ta min master sa de "Grattis, men då ska vi vara ledsna också väl?". De visste ju att mastern hängde på att de senaste IVF:en misslyckades. Jag älskar dem för att de talar om min barnlöshet med mig fastän att jag själv ibland är tyst. Jag vet att de undvikit att prata om sina magar för min skull men jag har sagt till dem att det är inte meningen att det bara ska handla om mig.  Därför blir det så svart på vitt när någon av ens vänner stampar rakt över en, förklarar sig vara ens bästa kompis och sen beter sig som min tjejkompis betedde sig i Italien.

För några dagar sen fick jag ett mail om att hon inte hört från mig på ett tag. Om hon nu verkligen vill veta hur det är så ring! Det brukar inte stoppa henne att ringa flera gånger i veckan för att gråta av sig för att det gått åt skogen med senaste flamman. Hon undrade hur det hade gått med "det."..? Exakt så skrev hon.

"Det" gick inte så bra skrev jag tillbaks. Jag fick svar om att hon fanns där för mig om jag behövde prata bla bla bla. Om hon nu var en sådan vän, var fanns all förståelse i Italien där jag var tråkig för att jag inte ville till nattklubb nykter, där jag inte var intressant sällskap för hon "saaaaknade mitt party jag", när hon fnyste åt mina försiktighetsåtgärder gällande kaffe och alkohol.

Igår trillade ett mail till in till mig och den andra tjejen som var i Italien. Tjejen i Italien undrade om vi var tillgängliga i sommar för att fira hennes födelsedag i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Eventuellt kommer två kompisar från Oslo ner på besök den helgen och det ser jag helt ärligt mer fram emot. Jag vill dessutom inte att hon ska sova här. De 10 helgerna om året hon kommer hem för att gå på bröllop, gå på en fest, träffa släktingar och behöver någonstans att sova som alltid blir hos mig utan att hon egentligen planerar att träffa mig har kommit till sitt slut. Jag låter nog som en riktig ragata nu, men jag behöver hålla liv i min irritation. Jag är riktigt, riktigt kortsint, på gränsen till dumhet tror jag. Men jag tycker att hon är en ganska usel vän.