Jag snackade precis med min chef om att jag kommit in på en masterutbildning till hösten och att jag accepterat. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig när jag frågade om mina möjligheter; tjänsteledigt, jobba en dag i veckan, säga upp mig. Han tyckte absolut inte att jag skulle säga upp mig och skulle kolla vad som gick att göra   

Så nu är jag lite spänd.

Jag har även ringt IVFkliniken för ett möte om vad nästa steg kan tänkas bli. De skriver på sin hemsida om AHA metoden (assisted hatching) och blastocyster. Jag har förstått att många vars bloggar jag läst har haft större framgång med den metoden. Så jag vill höra lite om det. Vi har fått tid på tis 14e juni kl 14, men jag ska se om vi inte kan ändra det till nu på fredag. Jag har nämligen tagit ledigt på eftermiddagen för att gå på min kusins student, men det viktigaste är väl att man kommer på mottagningen på kvällen? Det känns lite jobbigt nämligen att ta ledigt två eftermiddagar så nära varandra.

 

Miss S

7 juni 2011 20:07

Låter som du har en bra chef! Härligt!
Tycker absolut att du ska diskutera blastocystodling med kliniken. Det har varit blastocyster vi plussat med båda gångerna! :-)

http://www.baby-langtan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...