Det jag skulle skriva om i går är varför man tycker det är svårt att berätta om sin barnlöshet för sina vänner. Tycker man det är skamligt, för sorgligt eller är det bara så jäkla konkret när man säger det högt?

Jag säger det nämligen inte gärna. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Jag tror att det handlar en del om att man inte vill bli behandlad annorlunda, att ingen ska tycka synd om en. Jag vet att mina kompisar tycker jag är en tjej men mycket ”go”, som farit världen runt och som ofta är redo för ett äventyr. Jag är själv nöjd med hur jag levt mitt liv fram till nu. Om nu alla vet, blir jag då tjejen som ”hon stackarn som bara har ett jobb ”, ”hon som kan jobba under julledigheten för att hon inte har familj, ”hon som vi inte bjuder för hon har ju inga barn och passar nog inte in”.  Eller är det kanske  jag som har låga tankar om  mänskligheten när jag är rädd för att det ska bli så?

Igår svarade jag på ett mail från en kompis i Norge. Hon går hemma mammaledig med sin lilla pojke och skrev om hur stressigt det kunde vara men att det var det bästa som hade hänt henne. Hon skrev vidare att hon kunde rekommendera att skaffa barn det varmaste. Jag funderade på om jag skulle fortsätta mitt ”skrockande”;

-          Va? Vi? Barn?! Nej, inte än, vi får nog vänta en stund till.

Jag bestämde mig för att det var dags att komma ut ur garderoben. Jag skrev som det var att vi hade problem med att få barn, att det var en stor sorg för oss men att vi bestämt oss för att fortsätta leva och hoppas trots det. Där av mina planer om att sätta mig i skolbänken igen.

Vi får se vad hon svarar.

 

miss a

17 juni 2011 18:15

åh! tankar jag känner igen så väl :( modigt att du vågade berätta för henne i alla fall. och hur mycket situationen än suger - kom ihåg att du inte är ensam om den! hälsar en som börjat berätta för vännerna (även om alldeles för många fortfarande återstår...)

attfakallasigmamma

21 juni 2011 12:53

Dessvärre är det ju så att det är så många som sliter med att få barn. Vännerna runt om en får barn på löpande band men om man hör efter lite så är där alltid någon som känner någon i samma ledsamma barnlösa situation. Jag hoppas du får ett bra bemötande när du berättar, ett bra stöd hos sina vänner betyder så mycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...