I går var jag ganska glad. Antagligen uppmuntrad av mitt eget mod att våga göra det jag länge drömt om, dvs säga upp mig och äntligen ta den där mastern som är mitt lilla ”komplex”. Låter kanske dumt att kalla det komplex men när man själv känner att det är något som fattas, som är ofärdigt så blir det en tagg i sidan. Jag har tagit min utbildning utomlands och där delar man på ett helt annat sätt upp Bachelor och Master, i  Sverige pratar vi mest om civilekonom och det indirekt förutsätter att man har den där magistern. Så om ett år så kan jag också räkna mig som fullbördig ;-)

Idag ivarjefall så känner jag mig deppig igen. Något som jag ständigt återkommer till är känslan av orättvisa och oförmågan att göra något åt det. Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa och därför känns infertiliteten som ett extra bakslag, är det aldrig meningen att jag ska få tillhöra en hel familj, den berömda kärnfamiljen, mamma, pappa, barn. Jag ska inte klaga egentligen. Min mamma och min biologiska pappa var förlovade i 6 år innan jag föddes så planerad var jag allt. Sen drabbades väl min pappa av panik eller vaknade alltför många nätter av barnsskrik som tog hål på den idylliska familjebilden. Honom, pappa alltså, har jag inte träffat sen han stack när jag var ca 1 år. Min mamma hade turen att inte behöva vara ensam mamma alltför länge utan träffade en fin man som inte hade något emot att mamma hade mig. Tre år senare föddes sedan min syster. Jag har vuxit upp i en bra och fin familj men jag har alltid varit väldigt medveten om avsaknaden av en pappa, en riktig pappa, en stor, stark pappa som alltid finns där, min pappa.

Min sambo hade blivit den allra bästa pappan. Han har alla kvaliteter en man ska ha och hade gjort allt för sin familj. Varför ska han drabbas av den otur som verkar gå i mina fotspår? Han är fullt frisk och allt ser bra ut när äggen plockas, befruktningsgraden är bra, sen händer något, inuti i mig. Hur kan jag låta bli att klandra mig själv?

När jag tänker på adoption så tvekar jag pga. den känsla jag haft i alla år, avsaknaden av ursprung. Jag saknar ju bara halva, tänk då hur det måste kännas att sakna hela, ha en annan hudfärg och bli berövad på ett helt kulturarv. Hur hjälper man sitt barn genom den känslan och hur får man sitt barn att komma ut helt på andra sidan när man så väl vet att vissa saker läker aldrig?