Att den här lilla tjejen på jobb är ett riktigt exempelbarn. Hon varit helt tyst sen imorse när hon kom. Lekt med sina dockor, sett film på datorn och nu leker hon i all stillhet med ett datorspel. Kan inte föreställa mig att jag skulle klara av att vara still så länge, inte som 7 åring och knappt som vuxen!

Verkligen imponerade. Trodde inte det fanns sådana barn. De jag känner tenderar att synas och höras lite för mycket. Det där var inte mitt bittra jags åsikt utan utan jag som tycker om att sitta på restaurang i lugn och ro eller vara på stranden utan att få handduken nedstänkt av sand eller ha hörseln intakt efter en resa med stadsbussen. Hur mycket jag än längtar efter barn kommer jag aldrig uppskatta andras skrikande ungar =) Sorry folks ;-) Fast om mitt efterlängtade barn ärver min eller min sambos personlighet så skulle jag bli överraskad om det skulle gå lungt till och antagligen kommer min älskade unge bli en såndär gaphals som folk egentlgen vill neka inträde på bussen ;-)

Tänk om det är jag som blir den där surgubben fast i kvinnoskepnad som sitter dagen lång och stirrar genom fönstret för att potentiellt haffa några oinbjudna ungjävlar som försöker palla mina sura äpplen i trädgården. Jag kan se hur jag krampaktig kämpar mig ner för trappan med käppen i högsta hugg samtidigt som jag hötter med mitt tillhygge åt ungjävlarna. Självklart kommer plågoandarna att komma tillbaks för vad var inte mer spännande än sura gubbar med frukträd när man var ute och pallade frukt för adralinskickens skull när man var liten.

Jag tror jag ligger bra till för att bli en riktig sur och bitter typ.

Just nu är jag bitter för att någon har med sitt barn till jobbet! Ska det inte finans några frizoner? Rökfritt? Nejmen gärna barnfritt!

Fast hon är väldigt fin den lilla flickan. Hon sitter ca 5 meter ifrån mig, 7 år gammal ca och har fullt med barbie på hela kontorsgolvet bakom sig.

Jag tänkte på det igår också när jag satt i ett tvåtimmar långt sömning möte. Jag försökte komma på hur många i rummet som har barn. Nu var jag yngst på mötet med mina trettio år och därför kunde jag inte låta bli att undra om där fanns någon i rummet som upplevt samma förtvivlan som jag. Hur de överlevt kampen.  Eller var alla lika lyckligt lottade som min övriga vänskapskrets där barn är en självklarhet?