Utan dig pendlar jag mellan mörker, sorg, bitterhet, hopplöshet och små korta stunder där jag hittar tillbaks till mig själv och ser en möjlghet att leva mitt liv utan dig. Det är svårt att förklara för någon, hur jag kan sakna dig så mycket.

Under dagarna som har gått har jag jagat välkänslan från Halmstad till Göteborg, från Göteborg till Ystad, från Ystad till Falsterbo. I varje  stad sken skolen från en molnfri himmel och värmde huden på de leende människorna i parken, på stranden på caféet. I varje stad har jag träffat fina vänner och familj, men trots det känner jag mig ensam.

Jag hör fåglarna kvittra men liksom utanför, som om de sjöng för de andra. De som tar det för givet att två blir tre eller fler. De som packar kylväskan full med mackor och saft till hungriga små barn när de tillsammans beger sig ner till havet.

Jag vill också ta en bekymmerslös öl i solen som alla leende människor som jag sett de senaste dagarna, så som jag själv kunde ta en öl tidigare, innan IVF och barnlöshet. Jag saknar innan, innan när jag trodde att allt kunde lösa sig genom hårt arbete och en rejäl nypa jävlar anamma. Nu när jag vet att det inte är så vet jag inte hur jag ska lösa resten av mitt liv. Vem ska jag kämpa för om jag inte kan kämpa för att ge dig ett bra liv med de möjligheter som du förtjänar, med en mamma och pappa som älskar dig och som alltid kommer finnas där för dig? För vem jobbar jag så hårt för att göra något lite mer med livet om inte du finns där för att njuta av det?

Jag lovade ivarjefall mig själv att om även den här IVF:en gick åt skogen så skulle jag göra något för mig själv som jag länge tänkt göra, ta min master. Det betyder att jag i nästa vecka kommer lämna in min uppsägning på jobbet i nästa vecka för att sätta mig i skolbänken till hösten!

Jag måste säga att det känns väldigt nervöst.