I dag blev det officiellt på jobbet om att jag ska läsa en master till hösten. För många kom det nog som en chock men alla har reagerat mycket positivt och jag har fått många positiva kommentarer om att det är modigt gjort etc. Den enda taggen i hjärtat var när vi först berättade för mitt lilla team på 9 personer. En av mina kollegor sa att hon hade trott att jag var gravid eftersom jag varit så mycket hos doktor den senaste tiden.. Om de bara visste hur mycket jag önskade att jag var gravid och hur nära sanningen hon var med alla doktorsbesök but for all the wrong reasons. Igen var det att plocka fram masken, sätta på den, le stort och skrocka åt ”skämtet”.

Sen jag sa upp mig, började tänka på mig själv som student, återigen plockade fram framtidsvisionerna om drömjobbet så har jag kunnat tänka bort faktumet om barnlöshet på så många vis. Plötsligt kan jag låtsas att jag är 24 igen, inget vet om IVF och infertilitet och kan tänka att vuxenlivet börjar sen. Kalla det verklighetsflykt om du vill, för det är kanske det som det är. Som student hade det ju passat jäkligt dåligt att bli med barn och därför kan jag lura mig själv med att det kanske är meningen att det inte blir något. Jag kan intala mig att sen när jag har jobb igen så får vi som alla andra barn. Det här med IVF var bara nåt som vi gått igenom men det kommer fungera sen… Det värsta är att jag tror inte på infertiliteten. Är det någon som känner likadant? Att vetskapen är så omöjlig att jag nästan viftar bort den med ett ”det löser sig”. Vi kommer plötsligt bli gravida naturlig väg och då kommer vi irritera oss över de 60,000 som vi kastat rakt i sjön samtidigt som vi kommer skaka på huvudet åt vår rastlöshet och naivitet som inte väntade på att naturen skulle få ha sin gång.

Allt detta tänker jag samtidigt som jag fattar att DU LURAR DIG SJÄLV DU BLIR JU INTE GRAVID, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!!!!!!!!!!!  Jag känner mig nästan lite borderline när jag försöker tänka på min infertilitet, en del av mig sörjer, en annan är bitter som fan, en tredje tror inte på att det är sant, en fjärde är fortfarande 24 och planerar nästa backpack resa till Asien och en femte är djupt deprimerad och vill bara skita i alltsamman. Någon som känner igen sig? Jag tror jag ska bli tokig ibland.