Jag läste idag ett gammal inlägg hos Miss S, baby längtan, om hur mycket det betyder att ens vänner visar att de bryr sig om ens situation. Hur viktigt det verkligen är med bra vänner har fått en så mycket mer betydning sen jag fick stämpeln "ofrivilligt barnlös". I princip varenda en av mina närmsta tjejkompisar har nu fått barn eller är gravida, per dagens datum väntar tre tjejkomisar barn, en får i september, en i oktober och en i februari. Jag tycker det är jättejobbigt och jag avundas dem helt otroligt men jag tvingar mig att fråga hur de mår, prata om deras rädslor inför födsel och ovissheten om att barnet mår bra därinne, för vad vore jag annars för kompis? De grät med mig när jag berättade om barnlösheten. När jag sa att jag sagt upp mig för att ta min master sa de "Grattis, men då ska vi vara ledsna också väl?". De visste ju att mastern hängde på att de senaste IVF:en misslyckades. Jag älskar dem för att de talar om min barnlöshet med mig fastän att jag själv ibland är tyst. Jag vet att de undvikit att prata om sina magar för min skull men jag har sagt till dem att det är inte meningen att det bara ska handla om mig.  Därför blir det så svart på vitt när någon av ens vänner stampar rakt över en, förklarar sig vara ens bästa kompis och sen beter sig som min tjejkompis betedde sig i Italien.

För några dagar sen fick jag ett mail om att hon inte hört från mig på ett tag. Om hon nu verkligen vill veta hur det är så ring! Det brukar inte stoppa henne att ringa flera gånger i veckan för att gråta av sig för att det gått åt skogen med senaste flamman. Hon undrade hur det hade gått med "det."..? Exakt så skrev hon.

"Det" gick inte så bra skrev jag tillbaks. Jag fick svar om att hon fanns där för mig om jag behövde prata bla bla bla. Om hon nu var en sådan vän, var fanns all förståelse i Italien där jag var tråkig för att jag inte ville till nattklubb nykter, där jag inte var intressant sällskap för hon "saaaaknade mitt party jag", när hon fnyste åt mina försiktighetsåtgärder gällande kaffe och alkohol.

Igår trillade ett mail till in till mig och den andra tjejen som var i Italien. Tjejen i Italien undrade om vi var tillgängliga i sommar för att fira hennes födelsedag i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Eventuellt kommer två kompisar från Oslo ner på besök den helgen och det ser jag helt ärligt mer fram emot. Jag vill dessutom inte att hon ska sova här. De 10 helgerna om året hon kommer hem för att gå på bröllop, gå på en fest, träffa släktingar och behöver någonstans att sova som alltid blir hos mig utan att hon egentligen planerar att träffa mig har kommit till sitt slut. Jag låter nog som en riktig ragata nu, men jag behöver hålla liv i min irritation. Jag är riktigt, riktigt kortsint, på gränsen till dumhet tror jag. Men jag tycker att hon är en ganska usel vän.