Det jag skulle skriva om i går är varför man tycker det är svårt att berätta om sin barnlöshet för sina vänner. Tycker man det är skamligt, för sorgligt eller är det bara så jäkla konkret när man säger det högt?

Jag säger det nämligen inte gärna. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Jag tror att det handlar en del om att man inte vill bli behandlad annorlunda, att ingen ska tycka synd om en. Jag vet att mina kompisar tycker jag är en tjej men mycket ”go”, som farit världen runt och som ofta är redo för ett äventyr. Jag är själv nöjd med hur jag levt mitt liv fram till nu. Om nu alla vet, blir jag då tjejen som ”hon stackarn som bara har ett jobb ”, ”hon som kan jobba under julledigheten för att hon inte har familj, ”hon som vi inte bjuder för hon har ju inga barn och passar nog inte in”.  Eller är det kanske  jag som har låga tankar om  mänskligheten när jag är rädd för att det ska bli så?

Igår svarade jag på ett mail från en kompis i Norge. Hon går hemma mammaledig med sin lilla pojke och skrev om hur stressigt det kunde vara men att det var det bästa som hade hänt henne. Hon skrev vidare att hon kunde rekommendera att skaffa barn det varmaste. Jag funderade på om jag skulle fortsätta mitt ”skrockande”;

-          Va? Vi? Barn?! Nej, inte än, vi får nog vänta en stund till.

Jag bestämde mig för att det var dags att komma ut ur garderoben. Jag skrev som det var att vi hade problem med att få barn, att det var en stor sorg för oss men att vi bestämt oss för att fortsätta leva och hoppas trots det. Där av mina planer om att sätta mig i skolbänken igen.

Vi får se vad hon svarar.