Åhhhh jag håller på att bli tokig! Vad händer. Det senaste året har mitt liv gått från att vara i mångt och mycket som det varit sen man blev tonåring, jobb/ skola, vänner, middagar, fester och resor. Ett ganska kul liv med ett glatt umgänge. Sen fick en person barn och sen smällde det! En unge i minuten var det visst ja.

Tydligen blev varje par som varit tillsammans i mer än ett år lovligt byte och nu kan man ju knappt gå utanför dörren utan att någon frågar;

- Ska inte ni ha barn.

Och är det ingen som frågar så är det någon kompis som leende säger;

- Vi ska ha barn.

Jag hatar frågan och JAG BLIR INTE GLAD ÅT ANDRAS GRADVIDITETER!!!!!!! Vill skrika högt och sparka med benen i golvet som en 5-åring!

Varför jag igen är hysteriska är för att mitt gamla ex ringde mig idag. Varför kan man väl fråga sig egentligen då jag tycker han är ett riktigt rötägg, plus att det är mer än fyra år sen vi var tillsammans. Det tog inte länge innan det kom;

-Jag blev pappa för 5 veckor sen!

Åhhhh, grattis inte så jälva mycket då! Jag blir så arg när alla jubelidioter tydligen kan bli med barn. Jubelidioter, alkisar, knarkare, pedofiler, barnhatar, you name it. Alla kan få barn. MEN INTE JAG! Om det här fortskrider så kommer jag sluta som en riktig bitterfi%#a, ensam, hatandes, på gränsen till galen.

Nej, nu får jag lugna ner mig. Tur jag kan skrika av mig här.....

När jag gjorde min första IVF upplevde jag att på dag 5-6 efter insättningen att jag fick extremt ömma bröst och att de växte till sig rejält. Andra gången förväntade jag mig samma symptom och såg det som en indikation att kroppen reagerade på något. Jag kunde inte riktigt kunde komma på exakt vilken dag det hade hänt första gången så fick jag lite panik när jag inte kunde känna något mer än magont den andra gången. Ömma bröst återkom dock senare precis som vi första IVFförsöket. Jag var väldigt fixerad vid den här ömheten i brösten, som om det skulle på något sätt indikera att jag var gravid. När det onda vid båda försöken mattades av innan jag skulle ta graviditetstestet så har jag fortsatt tro att ömma bröst betyder befruktning. Nu har jag nog hellre börjar tro att jag inte lyssnat på min kropp innan jag började med IVFförsöken. Jag kan nu i en helt annan utsträckning uppleva samma ”symptom” som jag gjorde under IVFprocessen. Jag känner hur min mage blir spänd och öm vid vad som borde sammanfalla med ägglossning och jag har nu nästan lika ont i brösten som vid IVFförsöken! Skillnaden är nog att jag inte brukar gå och klämma mig själv på brösten flera gånger om dagen för att se om något annat är annorlunda. Jag har nog inte heller reflekterat över om jag kan känna att jag har en svullen mage samtidigt som jag  har ägglossning, jag har nog mer tänkt att jag druckit för mycket kaffe tidigare de gångerna som jag känt så.

Det är ganska dumt egentligen att man har så lite kolla på sig själv…