Av vad jag läser på flera olika bloggar är det inte bara jag som har bra och dåliga vänner. Det har vi nog alla. Det märkliga är att man inte "gör slut" med de dåliga utan fortsätter bli besviken och irriterad. Jag har ju skrivit om min upplevelse i Italien tidigare när jag och en tjejkompis besökte en kompis som bor i Parma. Tjejen ifråga har jag känt sen jag var 14 och vi konfirmerades tillsammans.

Jag har ju även berättat om det övergulliga email som trillade in i förra veckan där hon undrade hur det var med mig och hur hon ALLTID skulle finnas där för mig. Enligt mig är det är rent ut sagt bara bull shit. Om man beter sig som en total hänsynslös bitch när man träffas och sen kuttrar som en liten duva över telefon eller per email när tjejen ifråga vill ha en kurator i andra änden för att prata ut som sina kärleksbekymmer så kan det va så.

Hon ringde mig i förrgår och då jag inte pratat med henne sen jag kom hem från besöket hos henne kände jag att jag fick svara. Hon frågade lite snabbt med en mycket bekymrad röst hur det var med mig. Jag sa bra and there we went again;

10 minuter in i samtalet med samma gamla visa om hur killen som hon träffar inte vill bara tillsammans med henne bla bla bla sa jag att jag var tvungen att foortsäatta jobba och att vi fick prata mer en annan dag.  Nu låter jag säkert skittaskig men så många gånger som jag har svarat i min mobil mitt i natten och tröstat en ledsen tjej upprörd över något, eller peppat och lyssnat när hon behövt stöd i sin depression och alla helger varje år som jag öppnar mitt hem för henne för att hon ska ha någonstans att sova när hon ska på ett bröllop, en fest eller något annat i staden jag bor i. Jag har bestämt mig för att nu får det vara nog. Jag behöver inte säga upp kontakten med henne men jag vill gärna ta ett steg tillbaka så att vi visst kan träffas men jag vill inte att det är mig hon sover hos, att det är jag som ska ställa upp och sen trots det få skit tillbaks. Jag vet bara inte hur man gör... något säger mig att hon inte kommer slippa undan så enkelt....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...